Hur ska jag få en vettig relation med mina föräldrar?

Jag har aldrig haft en nära kontakt med mina föräldrar. Jag är frustrerad över att den är så ytlig. Pappa säger nästan ingenting och det han säger är så allmänt hållet att vi inte känner varandra. Han har aldrig frågat efter vad jag gör eller tänker.

Min mamma pratar mer, men i vårt förhållande finns också mer uttalade konflikter. Hon har aldrig brytt sig om mig eller mina känslor. Jag blev med barn som ung, ogift student. Jag talade om det för mamma men bad henne att inte föra det vidare. Det lovade hon, men berättade det sedan för alla. Jag har aldrig känt mig så förrådd. Sedan den dagen har jag aldrig anförtrott mig åt henne.

Hon lyssnar aldrig. Det spelar ingen roll hur många gånger man säger en sak, hon ska alltid göra tvärtemot. Så har det alltid varit och jag har aldrig kunnat föra en diskussion med henne. Min barndom var väldigt jobbig. Mina föräldrar pratade inte med varandra och det skapade en mycket obehaglig stämning.

Mamma var väldigt noga med ordning och städning i hemmet. Om något inte låg på sin rätta plats tappade hon kontrollen fullständigt och skrek. Kompisar jag någon gång tog hem möttes alltid av förakt och skulle övervakas varje sekund så att inget blev stulet. Till slut tog jag aldrig hem någon eftersom de blev så illa bemötta. Min bror behandlades annorlunda. Han var föredömet. Jag ansågs fräck och tog för mycket plats. Det var alltid synd om honom eftersom han hade en besvärlig syster.

Mamma har aldrig kunnat resonera eller framföra synpunkter på ett vettigt sätt. Hon var aggressiv och högljudd. Jag hade ständigt ont i magen. När jag var liten led jag också av att höra röster som jag fick ont i huvudet av.

Min mamma är fixerad vid andras fel men saknar helt insikt i egna brister. Som barn fick jag ofta lyssna till hennes problem. Det var hemskt. Men hon frågade aldrig efter mina och så är det fortfarande. Däremot kan hon gärna göra sig till tolk för vad andra tänker och tycker. Hon klöser sönder andras person och integritet. Jag förstår att hon utstått många svårigheter i sitt liv. Hon blev misshandlad både fysiskt och psykiskt som barn och har varit gift med en man som aldrig givit något stöd.

Men vi kan inte prata om någonting kring allt detta och det gör mig så frustrerad. Jag håller på att bli utplånad som person och vet inte vad jag ska ta mig till. Det är 14 år sedan jag flyttade från föräldrahemmet och har många gånger tänkt bryta kontakten helt, men på senare år kommit fram till att jag inte klarar att göra det. Vad ska jag ta mig till?

Ditt brev fyllde mig både med värme och tillfredsställelse över att du – trots en tidvis grym barndom – utvecklats till en kapabel vuxen med förmåga att se tillbaks på stundtals outhärdliga omständigheter. Du är ett fint exempel på det vi ibland benämner som “maskrosbarn”, d v s barn som vuxit upp under känslomässigt hårda, snåla villkor och ändå klarar sig till ett vuxet välfungerande liv. Någon granne, lärare eller äldre släkting har då oftast funnits som en god gestalt, trott på oss och gett hopp om ett bättre liv framöver. Du skriver att du funderat på att bryta kontakten med dina föräldrar och den tanken är högst förståelig. Nu är det ju så att vi har våra föräldrar med oss inombords hela livet – om vi träffar dem eller ej. De fortsätter att påverka oss och så länge du står ut med dagens ytliga kontakt, så kanske det förhållningssättet är bäst för dig och din familj just nu.

Trots dina egna svåra upplevelser, så försöker du ändå att ha en förståelse för de omständigheter som gjort din mamma till den hon idag är. Hon har säkert haft det mycket svårt, men när vi är barn gör det lika ont i oss när föräldrar gör oss illa – oberoende av deras skäl till det. Förutom ditt magonda som barn, så skriver du att du “hörde röster”. Det är ibland vårt sätt att klara oss – att gå ur en alltför outhärdlig verklighet. Det säger något om digniteten i dina tidigare svårigheter. Din mammas städmani och kontrollerande handlade säkert om att hon inte hade viljan eller förmågan att städa i sitt inre och därmed förstärktes behovet av ett rent yttre. Så har din mamma blivit något av “förövare” själv i relation till i varje fall dig. Hon har helt avskärmat sig från dina behov och önskemål och ser mest till sig själv. Visst hör din mamma vad du säger men hon lyssnar inte. Att se dig och dina behov skulle förmodligen fylla henne med en smärta hon inte vill eller orkar ha kontakt med.

Vad kan du idag göra för att på ett så bra sätt som möjligt hantera både det förflutna, dagen och morgondagen. Bland det sista som överger oss är ofta längtan efter den goda föräldern. Att han eller hon – i ditt fall bådadera – äntligen ska se oss och ge oss något av det vi behövt och behöver. I ditt som i de flesta andra fall kommer detta inte att ske. Att ta till sig den insikten på djupet innebär att gå igenom mycken sorg och smärta. Till detta arbete bedömer jag att du skulle behöva professionell hjälp. Du är en resursrik, väl reflekterande person med många fina kvaliteter och har såvitt framkommer i ditt brev ett bra vuxenliv. Men när vi blir äldre brukar ibland livet hinna ifatt oss på ett inte alltid önskvärt sätt. Din mamma kan du inte göra något åt men dig själv kan du ge chansen att på ett bra och konstruktiv sätt hantera många av barndomens trauma och förluster. Inte minst behöver du få möjlighet att uttrycka alla de känslor av längtan, sorg, ilska, förtvivlan, smärta vilka inte blev mottagna av vare sig en avskärmad mamma eller en oengagerad pappa. Du skriver något om att du “håller på att bli utplånad som person”. Se det som ett varningstecken på att du behöver hjälp med att hitta din styrka för att gå vidare. Du är värd all hjälp. Låt brevet till tidningen bli ett första försök till att formulera det förflutna och påverka livet framöver. Varmt lycka till.