Här är några frågor som jag gärna skulle vilja ha svar på:
Ska jag upphöra med motionsträning, joggning m m tills inflammationen gett med sig? Eller finns det någon motion jag kan utföra (t ex cykla, promenera)?
Vilka inflammationshämmande resultat rekommenderas? Antiinflammatoriskt medel (Vioxx, Celebra m fl)? Orudis gel för utvärtes bruk? Eller kanske både och?
Orudis gel innehåller samma sorts värklindrande medicin som tabletterna. Det bromsar bildningen av det inflammatoriska ämnet prostaglandin. Skillnaden är att gelen smörjs in i huden och tränger in till hälsenan den vägen, medan tabletterna först går ut i blodet så att hela kroppen påverkas. Detta kan om det vill sig illa ge biverkningar bl a från magsäcken. I övrigt fungerar gelen och tabletterna på samma sätt och är likvärdiga.
Viktigt är att medicinernas smärtdämpande effekt inte missbrukas genom att man snabbt anstränger hälsenan med hårdträning igen. Foten måste få vila även medan man medicinerar.
Vanligast vid hälseneinflammation är att den luckra bindväven runt omkring senan blivit överansträngd och svullen. Tillståndet kallas peritendinit. Det kan gå så långt att hälen knarrar när man rör foten. Efteråt kan det bildas sammanväxningar som hindrar foten att röra sig fritt. Ibland är det en vass kant baktill på hälbenet som gnager på senan när den ska röra sig. Då blir man bra om benet mejslas ner genom en liten operation. Om själva senfästet på benet blivit överansträngt kallas åkomman med ett fint ord entesopati (vanligaste entesopatin sitter i armen och heter då tennisarmbåge).
Ibland är det i stället en slemsäck mellan huden och senan eller mellan senan och hälbenet som blivit inflammerad. Det här tillståndet har fått namnet bursit efter ordet bursa som betyder just slemsäck. En kroniskt inflammerad bursa mår bäst av att opereras bort. Orsaken är ofta hårda skor med hälkappor som trycker och skaver.
Åldersförändringar i hälsenan gör att den mjuknar och blir tjock. Sentrådarna ersätts då delvis av en strukturlös grundsubstans som bara fungerar som utfyllnad. Ett kritiskt område av senan är de första 5 centimetrarna strax ovanför hälbenet som har särskilt dålig blodförsörjning. Ibland får man också kalkinlagring i senan. En sådan degeneration kallas tendinos.
Ofta är det en kombination av flera av de här sjukliga mekanismerna som gör att hälen ömmar vid ansträngning. Vid kraftigt avstamp kan senan brista helt eller delvis. Det känns då som om man fått ett kraftigt smärtsamt slag över hälen. Efteråt kan man inte gå på tå. Lyckligtvis har du nog inte drabbats av en sådan bristning.
Normalt är hälsenan kroppens starkaste sena och tål 8 gånger den egna kroppsvikten. Men inflammation och reumatiska sjukdomar kan mjuka upp den. Behandlingen går ut på att vila senan i en eller flera månader. En hälförhöjning på 1-2 cm i skon, eller förhöjd klack, hjälper ibland, liksom inflammationshämmande medicin. I besvärliga fall sprutas kortison eller glukosamin intill senan. Laserbehandling, ultraljud eller ingipsning prövas någon enstaka gång. Ifall man är ung och besvären är stora och varar mer än 1/2 – 1 år brukar ortopedläkaren ibland operera. Men först krävs att det ställs en exakt diagnos med hjälp av speciell röntgen så att doktorn vet vad som ska repareras. Vid operationen avlägsnas t ex den odugliga inflammerade grundsubstansen, sammanväxningar löses upp, avslitna sentrådar sys samman och en kroniskt inflammerad slemsäck tas bort. Operationen blir lyckosam i de flesta fall om den görs av en rutinerad kirurg.
Men jag hoppas att du slipper genomgå något sådant. Det gäller nu för dig att anpassa ditt motionerande så att din kropp inte får för mycket stryk. De flesta som idrottar mycket råkar förr eller senare ut för skador. Därför är det viktigt att motionera lagom och lyssna på kroppens egna varningssignaler.
