Min man vill inte dela pengarna med mig!

Jag och min man har varit gifta i 47 år. Jag var endast 19 år och han åtta år äldre då jag kom som hustru till hans föräldragård. Vi fick fem barn och efter tio års äktenskap började jag arbeta i hemtjänsten eftersom vår ekonomi var så dålig. Barnbidraget ville min man ha till växlar som måste omsättas. Att jag och barnen behövde pengar förstod han inte.

Jag arbetade heltid, skötte hem och barn i ett stort gammalt hus. Någon hjälp av honom fick jag aldrig. De slantar jag tjänade gick till hushållet. Jag fick aldrig vara med och bestämma om något som rörde gården, aldrig ha del i ekonomin. All sådant skötte han och kunde gärna göra av med mycket pengar utan att fråga mig.

Barnen är utflyttade och en dotter har tagit över gården och inte ens det viktiga beslutet fick jag vara delaktig i. Skilsmässan var nära då.

Så till problemet: De pengar som vi fick för gården har jag ingen tillgång till. De finns på hans konto och han menar att jag inte har någon rätt till pengarna för jag “har inte arbetat på gården”. Att han aldrig betalade mig för allt som behövdes för hus och hem räknas inte. Förutom jobbet i hemtjänsten skötte jag våra odlingar av gurkor, jordgubbar och annat som gav lite slantar så jag kunde betala för barnens aktiviteter. I stort sett var det jag ensam som försörjde familjen med mat, tvättmedel och kläder till barnen.

Nu är vi pensionerade och jag står fortfarande för matkontot. Han har sin pension och det gör mig inget men att jag inte får tillgång till pengarna efter husförsäljningen. Jag är så ledsen att tårarna rinner! Hur kan man vara så egoistisk? Jag har alltid varit arbetsam, inte haft några nöjen men skulle vilja njuta av mina intressen nu när det egentligen finns både pengar och tid. Vad ska jag göra?

Jag varken röker eller dricker men det gör min man, och han bjuder gärna hem gäster. Min enda glädje är mina barn som vet hur jag haft det.

Ditt långa brev innehåller egentligen två olika frågeställningar. Den ena handlar om rätten till era gemensamma pengar och den andra om hur det liv du/ni nu har framför er ska kunna blir mera meningsfullt än det är idag. Du skriver ingenting om att någon av er har enskild egendom, varför jag förutsätter att allt det ni så hårt har kämpat för under alla år är er gemensamma tillgång. Jag tror att du innerst inne “vet” att era pengar är lika mycket dina som din mans, du bara saknar en mera generös hållning från hans sida. Och det känns viktigt att du inte fastnar i det missnöjet längre än du redan gjort. I förlängningen – om han inte vill inse att pengarna är er gemensamma egendom – så kan du begära bodelning under pågående äktenskap och därmed få tillgång till hälften av det ni äger. Förhoppningsvis kan ni lösa den ekonomiska tvisten utan att ta till en sådan kraftfull åtgärd. Men tala gärna med en bankjurist eller en advokat om hur ni bäst går tillväga, så att ni inte fortsätter att ha en djupgående ekonomisk konflikt som förmörkar era pensionärsår.

Ditt brev handlar mycket om pengar – eller oftare om bristen på pengar. Pengar är naturligtvis inte oväsentligt, samtidigt som vi ibland får akta oss så att de inte får bära “skulden” för alla livets svårigheter. Det känns som om du har hamnat i någon form av “existensiell kris”, som många gör – mer eller mindre – i samband med pensioneringen. Då, när vi har tid och utrymme, gör vi ofta en slags balansräkning över vårt liv. Och det är inte alltid som vi spontant är nöjda med den slutsummeringen. Du har beskrivit ett långt, slitsamt liv med många barn, massor med arbetsuppgifter av varierande slag och mycket litet uppskattning för dina insatser. Ditt liv har varit strävsamt och fullt av plikter och just pliktuppfyllelse har varit en viktig del av både vardag och helg. Du har självklart upplevt glädje och tillfredställelse tillsammans med barnen, men sedan inte haft mycket ork och livslust till annat. Som jag förstår det så fanns det dock en del år efter det barnen flyttat hemifrån och innan du gick i pension, som borde ha varit arbetsmässigt mindre krävande. Men du satt troligen så fast i ekorrhjulet att finnas till för andra, så inte ens då tog du tillvara att göra något gott för dig själv.

Nu när du har tid till förfogande och i alla fall bättre ekonomi än tidigare (en bra pension som räcker), så känns det som om du saknar “redskap” för att göra livet bra för framförallt dig själv. Så mycket av det gamla, svåra tynger och tar en onödigt stor del av din energi. Det förflutna kan vi inte ändra på men vi kan försöka ändra på ett idag destruktivt livsmönster och därigenom nå bättre balans i tillvaron. Försök att fundera över vad som verkligen intresserar dig, vad du har lust till och intresse av och ta tag i aktiviteter, som du tror eller vet att du finner tillfredställelse och glädje i. Prata om möjligt med din man – trots er ålder gärna tillsammans med en familjerådgivare – och försök att finna ett liv, som innehåller både egna och gemensamma aktiviteter. Han tycks ju ha viss ork kvar till att njuta av livet, bl a genom att bjuda hem gäster. Det viktiga är att du, som varit och är en duktig och kompetent kvinna, kan känna att all din strävan inte varit förgäves och att du nu kan njuta ditt otium, som du väl förtjänat. Försök att låta livsglädjen äta upp missnöjet och inte tvärtom. Jag är övertygad om att det går om du själv vill.