Om jag vill göra något så blir det jämt en massa tjafs så jag struntar i att fråga. Det slutar alltid med att jag ändå sitter hemma och gör ingenting. Så jag går hellre och lägger mig, det brukar bli vid sju, halv åttatiden. Han tycker att han ska få dricka öl när han vill. Det ska jag inte bry mig om, och det är alltid så att om han dricker så är det mitt fel menar han.
Jag orkar inte ha det så här. Då kan jag lika gärna vara död. Jag har försökt att få lägenhet men det krävs borgenärer. Mina barn duger inte för de är arbetslösa och mina syskon vill inte ställa upp. Vad ska jag gör? Jag betalar varje månad ca 2 000 kr till kronofogden men det kommer att ta ca 5 år innan jag har betalt allt. Socialen vill inte hjälpa mig för jag är inte misshandlad fysiskt! Räknas inte psykisk misshandel? Jag undviker att prata i telefon hemma eftersom han lyssnar på allt och om jag är glad och skrattar så är det inte bra. Jag håller nog på att bli tokig.
Det framkommer tydligt av ditt brev att du har svårt att få kontrakt på en egen bostad på grund av tidigare betalningsanmärkningar. Om din dotter hyr lägenheten så har ju hon möjlighet att bestämma över vem hon tillåter att den disponeras av. Hon bör alltså kunna säga till din sambo att hon inte tillåter honom att bo i lägenheten. Det är väl bra om hon inte kör ut honom med omedelbar verkan utan ger honom en skälig tid till att ordna ett annat boende. Här gäller det naturligtvis också att du är beredd att bryta relationen – i alla fall att upphöra med att vara sambos. Förhoppningsvis behöver ni inte skiljas som ovänner bara du klart kan stå för att ett gemensamt boende är för närvarande destruktivt för båda. Och inte låter dig bevekas med allahanda löften om förändringar till det bättre. I så fall går en sådan förbättring också att visa efter en separation.
Det är inte omöjligt – snarare tvärtom – att många andra vägar skulle öppnas för dig om du nu separerar. Det framkommer inte om du har fått skuldsanering eller har annat avtal med kronfogden, men det är ju inte alls omöjligt att du kan få viss ändring i betalningsvillkoren som ensamstående – om det behövs. Det är väl inte heller otänkbart att dina syskon skulle förhålla sig annorlunda till dig om du inte lever ihop med den man som de säkert förstått inte bringat dig mycken hjälp eller glädje under senare tid. Framförallt skulle du få en egen fritid att disponera på ett mera konstruktivt sätt än idag. Du skulle kunna träffa människor och prata med dem i telefon utan “tjafs” och kontroll. Jag hoppas du har ork till positiv förändring – den är du värd. Skulle trots förändring nedstämdheten finns kvar så prata gärna med distriktsläkaren om dina svåra känslor.
