Vi har det väldigt jobbigt i familjen

Jag är en gift kvinna med en son på 16 år och en vuxen dotter från tidigare förhållande. Jag träffade min man när dottern var 4 år. Sonen har det alltid varit jobbigt med. När han gick på dagis såg personalen att han låg efter i utvecklingen, så han fick gå där ett extra år. Han började sedan i liten klass i skolan. Det gjordes ett test som visade att han låg på gränsen till att behöva särskola. Nytt test i klass 8 visade på lindrig utvecklingsstörning.

Vår son har varit överaktiv och haft svårt att klara sig själv under åren. Jag har alltid varit tvungen att passa honom när han inte varit i skolan. Pappan jobbar hela dagarna och själv har jag förtidspension på grund av en tarmsjukdom, så jag får ta hand om allt hushållsarbete. Och i skolan har det varit möten på möten om vår son. Han har också andra problem med hälsan och har vissa besvär med andningen.

Jag känner ofta att jag inte orkar hjälpa till med allt och ibland vill jag bara lämna allt. Jag mår dåligt psykiskt och har inget eget liv. Kan du ge mig ett råd?

Det känns litet tungt att läsa ditt relativt korta brev. Det beror troligen på att ditt brev är så fullt av “minusposter”. Mycket bekymmer tycks vila på enbart dina axlar och det är som om vardagsslit och “måsten” upptar så gott som all din tid. Ingenting framkommer som pekar på att livet kan innehålla något lustfyllt eller några små glädjeämnen. Detta är naturligtvis en – inte minst för dig själv – betungande livssyn, som du skulle behöva förändra för att få chans att uppleva också det som kan vara positivt och gott i tillvaron. Förhoppningsvis finns det också några plusposter i ditt liv, som kan hjälpa dig att balansera det som är svårt och tungt.

Jag har djup respekt för det merarbete, som ligger i att ta hand om och fostra ett barn med lindrig utvecklingsstörning. Och detta tycks du under alla år ha gjort på ett bra sätt. Jag önskar att du själv skulle kunna känna dig i huvudsak nöjd och stolt över din insats och inte bara tyngas av att du inte “orkar hjälpa till med allt”. Det gör ingen förälder. På samma sätt tycks du ju trots din sjukdom ensam utföra allt hem-och hushållsarbete. Också det finns det ju skäl att vara stolt över och tillfredsställd med. Men det känns som om du har en tendens att nedvärdera din egen arbetsinsats och se det som ett nödvändigt ont mera än en ibland trist – och ibland stimulerande livsuppgift.

Du skriver att du “har inget eget liv”, samtidigt som du har många och viktiga arbetsuppgifter, som du utför väl. Förhoppningsvis är också de en del av ditt liv. Men det som tydligt framkommer är att du känner att du inte gör något helt för egen del utan mera för andras och för att det krävs av dig. Det känns viktigt att du sätter dig ner och funderar över vad ett “eget liv” är för dig. Vad vill du göra? Vad tror du skulle fylla dig med glädje och mening i livet. Ibland vet vi ju själva inte riktigt vad vi vill, bara att det skulle vara annorlunda och helst att någon kom och “gav” oss detta annorlunda. Men oftast kommer det inte till oss utan vi får söka det själv och arbeta för att uppnå det.

När du kommit fram till “vad” du vill, så är det viktigt att du beskriver det för dina närmaste – framförallt maken och sonen. Inom rimliga gränser kommer de sannolikt inte att missunna dig det du vill. Förklara i vilken mån du behöver deras medverkan för att “lösa” dina önskningar och ge dem en chans att vara dig till hjälp. Trots dina svårigheter av olika slag så är det viktigt att du börjar se och sträva efter livets möjligheter. Annars är det lätt att fastna i tristess och tungsinne, som blir jobbigt både för oss själva och omgivningen. Du har kämpat länge nu och är värd att uppleva och glädjas över det goda som också finns i tillvaron. Men bara du själv kan initiera det. Behöver du samtala med en utomstående, så vänd dig gärna till kuratorn på din vårdscentral.