Problemet är att min arbetsgivare är en mycket annorlunda människa med konstiga värderingar. Hon verkar vara ganska ensam. I början tyckte jag att hon var trevlig, men nu har jag lärt känna henne bättre och hon är allt annat än trevlig mot mig.
Jag tror mig vara en ganska vanlig människa, men hon tycket att det mesta jag står för är löjligt och sitter ibland och hånflinar åt mig. Törs jag säga i från så tar hon fruktansvärt illa vid sig och förstorar upp allt jag sagt.
Hon vill gärna skryta om sina dyra prylar eller sin dotter, fast verkar inte ha så jättebra kontakt med dottern. Jag kan aldrig pratat om mina barn, för det vill hon inte lyssna på. Vi har absolut inget gemensamt utom arbetet och det är jobbigt på en så liten arbetsplats. Jag försöker att inte bry mig om hennes negativa sätt, utan bara sköta mitt jobb istället, men det är svårt.
Tror du det är möjligt för mig att avskärma mig från hennes prat och stanna kvar eller ska jag säga ifrån och riskera att stå utan jobb igen? Hon kan vara mänsklig ibland och är oftast trevlig mot kunder i butiken, men det negativa överväger. Jag vill helst inte förlora jobbet, men är detta hållbart i längden?
Det kan vara svårt när man tvingas till en daglig samvaro som man känner inte fungerar. Jag undrar hur din arbetsgivare tycker att det fungerar? Ofta brukar en antipati vara ömsesidig. Hade du haft arbetskamrater kunde du ha fokuserat på dessa, men som jag förstår arbetar enbart ni två i butiken.
Det enda som du och arbetsgivaren har gemensamt är jobbet och det är nog ett faktum som du måste acceptera. Räkna inte med att hon förändras. Ha inga förhoppningar om ett vänskapsförhållande. Det är du som måste besluta dig för vilket förhållningssätt du ska ha framöver på ditt arbete.
När ett frö väl har såtts till osämja är risken stor att det växer och slår ut i full blom. Risken är stor att ni båda tolkar varandra negativt – även i de fall då det inte är ämnat att vara så.
Om du ska kunna fungera i din arbetsmiljö måste du ha ett förhållningssätt som känns bra för dig. Försök att strikt skilja på arbete och privatliv och samtala bara om arbetet eller om väder och vind. Spar andra samtalsämnen till dina vänner. Det handlar om att inta en mer professionell och yrkesmässig attityd gentemot arbetsgivaren.
Jag tror dock att ett samtal er emellan vore på sin plats. Du säger att du inte vill gå för hårt åt henne av rädsla att förlora jobbet och det finns ingen anledning att ta i med hårdhandskarna.
Du kan till exempel be att få ett samtal före eller efter stängningsdags när det är lugnt omkring er. Berätta att du känner dig osäker, att du har noterat era olikheter och fråga henne om hon är nöjd med dig och din arbetsinsats. På så sätt får du bekräftelse på hur hon upplever dig som yrkesperson. Någon annan bekräftelse tror jag inte att du kan räkna med.
Oavsett vilken attityd du intar måste du vara beredd på att en del av problemen kommer att finnas kvar. Här är det upp till dig att känna efter om du orkar arbeta kvar eller om det blir ohållbart.
