För tio år sedan, efter 25 års äktenskap, var min man otrogen. Det kom till min vetskap genom min granne. Jag vägrade tro att det var sant men då jag ställde en rak fråga till min make fick jag det bekräftat. Det var ett dubbelliv som pågått i tre år. När jag varit borta från hemmet (jag reser en del i mitt arbete) så hade den andra kvinnan flyttat in. Dessemellan hade samvaron skett i den andra kvinnans hem.
Min man var lika feg som många andra män i den situationen. Han bönade och bad att få stanna kvar. Med tanke på våra två vuxna och utflugna barn beslutade jag att göra ett försök. Men det har misslyckats totalt. Nu är jag djupt nedgången och kan inte befria mig från minnet av vad som skett, även om min man uppför sig exemplariskt. Vårt samliv är dock obefintligt. Inte ens en kram. Av hänsyn till min övriga familj har jag inte talat med någon om vad som hänt. Jag har blivit tyst och sluten till min natur, som annars är utåtriktad och glad. Känner mig ful, värdelös, ratad och ensam. Min make påstår sig älska mig men jag kan inte känna något för honom efter detta.
Jag behöver prata med någon och gör det nu med detta brev. Som du förstår överväger jag allvarligt att skilja mig. Jag förväntar mig inget råd men undrar hur du spontant reflekterar över min berättelse.
Jag undrar om du och maken har haft samtal där det framkommit varför han gjorde de val han gjorde? Det kan ha berott på förälskelse i den andra kvinnan men det kan också ha berott på en så kallad “medelålderskris” där han sökt bekräftelse på sin attraktionskraft och manbarhet. Det kan ha berott på att han ansåg att ert förhållande inte var fungerande. Oavsett hans anledning – så har han sårat dig djupt. Försöket att lappa ihop ert förhållande har inte lyckats. Du upplever att du genomgått en personlighetsförändring och har blivit tyst och sluten. Du känner dig nedgången, värdelös och ratad.
När man hamnar i en kris är det viktigt att ha någon att prata med. Att prata och nästintill “älta” sina känslor är ett sätt att bearbeta. Du har burit alltsammans inom dig och därmed har du också haft svårt att komma vidare i ditt liv och i dina framtidsbeslut. Jag förstår att du väljer bort att prata med familjemedlemmar på grund av hänsyn. Däremot kanske du ska fundera över om du har en väninna, en nära vän, som du kan öppna dig för och få stöd hos i dina tankar och reflektioner.
Det har gått relativt lång tid sedan din makes otrohet och förhållande med den andra kvinna. Du har ensam burit din börda och ingenting i relationen har blivit bättre. Tvärtom så får jag intryck av att din egen livskvalitet blivit sämre med åren. Du bör inse att det inte automatiskt blir bättre än det är just nu.
Känner du att du trots allt vill satsa på äktenskapet tror jag att du och maken behöver hjälp för att komma vidare i bearbetningen och denna hjälp bör ni kunna få hos familjerådgivningen på er ort. Känner du att tiden är inne för skilsmässa ska du försöka fokusera på det som trots allt är positivt i din situation. Du är ekonomiskt självgående och dina barn är vuxna. Du har goda möjligheter att skapa dig ett eget utvecklande liv.
Jag får en känsla av att du tar stort ansvar för din familj – men att du inte tar lika stort ansvar för dig själv och ditt välbefinnande. Att fortsätta en relation som i praktiken tagit slut, är ingen positiv lösning för någon. Varken för dig själv eller för dina barn i det långa loppet. De flesta barn vill ha föräldrar som mår bra och de flesta barn har förmåga att kunna hantera en skilsmässa. Jag föreslår att du fokuserar mer på dig själv och din rätt till att må bra. Fundera över hur du vill att ditt liv ska se ut om ett år och ta sedan första steget mot detta liv. Behöver du stöd, oavsett i vilket val du gör, så ska du inte tveka att kontakta en terapeut för vägledning och samtal.
