Förhållandet med honom dog bara ut efter 13 år. Jag levde sedan ensam i tre år. Under tiden hade han ett nytt förhållande. Samtidigt var jag barnsligt nog svartsjuk på detta och längtade efter att han skulle komma tillbaka till mig. Helt plötsligt avled hans nya kvinna och i sin sorg och förtvivlan tog han kontakt med mig igen.
Nu har vi ett särboförhållande. Jag bor i staden och han kommer till mig på helgerna. Han bor på landet och där är jag mycket på sommaren. Problemet är att jag nu efter två år är lika trött på honom som förut. Jag ser så många fel. Han är slarvig med hygienen och har en kolossal kroppslukt, sover mycket av tiden vi träffas och är allmänt tråkig. Jag vet heller inte hur han värderar mig. Samtidigt har han många goda sidor, är mycket snäll och hjälpsam.
Vad är det för barnsliga tonårskänslor jag har? När jag inte hade honom saknade jag honom till vanvett och när han sedan är tillbaka så är jag uttråkad till döds! Jag förstår inte mig själv. Jag är rädd att jag ångrar mig om jag gör slut. Jag är så rådvill och vet inte hur jag ska handla.
Du säger att du är lika trött på honom nu som du var tidigare och därmed tror jag inte att mycket har förändrats i ert förhållande och i dina känslor. Vad som däremot förändrats är det faktum att efter er separation levde du ensam medan mannen fann en ny partner. Du skriver att du var svartsjuk och längtade efter att han skulle komma tillbaka till dig, men var det verkligen denne man du längtade efter? Det kan mycket väl vara så att du längtade efter ett bra och fungerande förhållande men eftersom du inte hade någon annan man att applicera dessa känslor på så fokuserade du dem på din f d vän.
Det är inte alls ovanligt att par som separerar i bästa samförstånd när förhållandet havererat, plötsligt känner svartsjuka när den föregående partnern träffat en ny vän. Man minns de positiva sidorna hos partnern och hur bra det var när man var nyförälskad. Man minns hur partnern visade alla de goda sidor som fick ens hjärta att klappa lite extra. Och nu ger kanske partnern allt detta till en ny vän och visar alla de sidor som man själv önskat att han behållit genom åren.
Det är tankar som skapar svartsjuka. Men samtidigt är det tankar som inte alltid är relevanta och det gäller ett gå ett steg längre. För svartsjuka är oftast ett hjärnspöke som man kan jaga på flykten om man försöker tänka igenom sitt förhållande på alla plan. Vad som istället är relevant är hur förhållandet fortskred, vad som bidrog till att det inte fungerade. När man kommer till insikt i detta kan resultatet bli att man släpper förhållandet och går vidare i sitt eget liv.
Dina förluster av tidigare män kan ha spelat in så till vida, att du omedvetet kände dig övergiven och lämnad igen när mannen fann en ny vän. När hans nya vän avled sökte han upp dig. Därmed kom han tillbaka, vilket du hoppats, men inte riktigt på det sätt som du önskat. Du skriver att du är osäker på hur han värderar dig och denna känsla kan ha fötts ur det faktum att han inte valde dig utan kom till dig när den andra kvinnan inte längre fanns.
Två år har gått och du inser att er relation inte fungerar på ett bra sätt. Om du försöker fundera i nya banor och stannar kvar vid dina egna känslor, vad som är orsak och verkan, så tror jag du kommer underfund med att ditt dilemma egentligen inte handlar om ert förhållande utan mer om dina egna känslor. Därmed tror jag också att det blir lättare för dig att fatta ett beslut kring förhållandet.
