Min man låtsas som ingenting. Jag har ställt ultimatum, senast för snart ett år sedan, men ingen förändring sker. Han förfaller i självömkan och säger att han nog inte passar att leva med någon. Det är nog sant. Men varför kan han inte vara ärlig och säga att han vill leva sitt liv själv. Istället har han sagt att han inte vill skiljas. Men det är knappast av känslomässiga skäl utan mer praktiska. Han får mig att känna mig så värdelös.
Nu har det gått så långt att jag inte är säker på om jag vill “ta emot” honom även om han försökte. Det är jag som får ta alla initiativ i den här familjen om något ska hända överhuvudtaget. Det blir jag som hela tiden domderar och bestämmer. Han kanske trivs med det men jag är trött och less på detta.
Vi har varit gifta i 30 år men jag känner honom egentligen inte. Jag vet inget om hans tankar och känslor. Kanske är han inte ens heterosexuell. Det enda samtalsämne vi har gäller vad vi ska äta till middag.
För några år sedan blev jag svårt sjuk. Jag kanske är orättvis men kan inte slå bort tanken på att det kanske var en missräkning för honom, att han inte blev änkling och på så sätt kvitt problemet. Han kan inte vara attraherad av mig och då finns det inget att bygga ett samliv på. Är det konstigt att jag resonerar så? Är jag en dålig människa om jag väljer att leva mitt liv utan honom? Det enda lösning jag ser är separation.
För ett år sedan hade ni ett samtal där du ställde ultimatum och uppenbarligen bidrog inte din make till samtalet. Den här typen av samtal brukar inte leda till någonting bra och utvecklande. Du ställer krav, maken glider undan och summa summarum har ni i egentlig mening inte alls haft något samtal. Det har varit en envägskommunikation där du ställt krav och hotat med skilsmässa.
Situationen i ert förhållande ser hård ut. Jag ser ingen respekt och jag ser två människor som far illa. Det ser ut som om du väntar på och vill att maken ska ta första steget till separation och jag funderar lite över anledningen till detta. Kan det vara så att er bitterhet gått så långt att det blivit en kamp om vem som är ond eller god och därmed vem som är ond nog att ta första steget till skilsmässa?
Du säger att du hoppats på en förändring som inte kommer. Jag tycker att det är dags att sluta vänta på denna förändring. Din make kommer inte att förändras och bli sådan som du vill ha honom. Ni går förbi varandra, talar olika språk och det ser ut som om ni misstolkar varandra.
Du blir arg och ledsen över att din make nonchalerar dig och inte bryr sig om dig men verkligheten kan vara sådan att han bryr sig på ett plan men era “språkförbistringar” och kylan i er relation har resulterat i att ni inte når varandra och inte har förmåga att lyssna och tolka varandra rätt.
Du har en dominerande roll i hemmet som du inte trivs med. Troligtvis har ni haft olika personligheter redan i början av ert förhållande och allteftersom åren gått har era personligheter förstärkts och blivit till ett stort irritationsmoment. Det ser inte ut som om ni har möjlighet till någon form av kommunikation. I samband med din sjukdom fick du känslan av att din make önskat att du avled så att han skulle bli “fri”. Dessa dina tankar är fullt tillräckliga för att du själv ska ta initiativ till skilsmässan.
Du är ingen dålig människa om du väljer att leva ditt liv utan maken. Ett äktenskap ska inte fortlöpa till vilket pris som helst och jag anser att du redan betalat ett alltför högt pris.
