Jag har varit sambo i nästan tolv år. Vi har en underbar son som nu är 11 år. Min sambo har alltid haft väldigt dåligt självförtroende. Han har haft en tråkig uppväxt. Hans mamma dog då han var 1 år och pappan drack mycket. Jag har alltid försökt den starka och hjälpa honom och pojken med allt, vilket inneburit att jag låtit mig själv komma i sista hand.
För en tid sedan berättade han att han inte har några känslor kvar för mig. Han sa att han lever som i en dimma. Innan vi träffades hade han en flickvän. Han hade friat han till henne men fått nej. I förra veckan fick jag veta att de efter lång tid börjat träffas igen. Min sambo säger att allt är hans fel. Han säger jag har varit bra för honom på alla sett men tiden går och han börjar bli gammal.
Han är bara 38 år och bra som han är för mig. Jag har aldrig fordrat något av honom som jag vet han inte klarar av. Den andra kvinnan mår inte heller bra. Hon är gift och har två barn och hus. Jag har pratat lite med henne och hon säger hon älskar min sambo. Jag är djupt besviken på det som hänt. Samtidigt tycker min sambo det är jobbigt att jag är ledsen och att jag och pojken nu ska flytta. Han verkar vilja ha mig kvar men vill även ha förhållande med gamla fästmön.
Nu har min sambo börjat hjälpa till som aldrig förr, bl.a. att leta efter nytt boende åt mig och pojken. Han säger att han vill vara min vän men jag vill ju egentligen mer än så. Jag ville ha med honom till familjerådgivaren men han sa nej. Han tycker att vi istället ska ta en dag i taget. Men igår när han såg att jag höll på att packa så grät han lite. Vi satte oss ner och pratade länge. Så där öppet har vi inte pratat på flera år. Jag sa att vi nog ska klara det här. Men då sa han att han kanske hamnar på en parkbänk och börjar dricka. Ibland verkar den andra kvinnan inte vara så jätteviktig för honom. Jag vet inte vad jag ska tro. Vad tror du? Kommer han att hitta tillbaka till mig? Det är ju det jag hoppas på innerst inne.
För en tid sedan berättade han att han inte har några känslor kvar för mig. Han sa att han lever som i en dimma. Innan vi träffades hade han en flickvän. Han hade friat han till henne men fått nej. I förra veckan fick jag veta att de efter lång tid börjat träffas igen. Min sambo säger att allt är hans fel. Han säger jag har varit bra för honom på alla sett men tiden går och han börjar bli gammal.
Han är bara 38 år och bra som han är för mig. Jag har aldrig fordrat något av honom som jag vet han inte klarar av. Den andra kvinnan mår inte heller bra. Hon är gift och har två barn och hus. Jag har pratat lite med henne och hon säger hon älskar min sambo. Jag är djupt besviken på det som hänt. Samtidigt tycker min sambo det är jobbigt att jag är ledsen och att jag och pojken nu ska flytta. Han verkar vilja ha mig kvar men vill även ha förhållande med gamla fästmön.
Nu har min sambo börjat hjälpa till som aldrig förr, bl.a. att leta efter nytt boende åt mig och pojken. Han säger att han vill vara min vän men jag vill ju egentligen mer än så. Jag ville ha med honom till familjerådgivaren men han sa nej. Han tycker att vi istället ska ta en dag i taget. Men igår när han såg att jag höll på att packa så grät han lite. Vi satte oss ner och pratade länge. Så där öppet har vi inte pratat på flera år. Jag sa att vi nog ska klara det här. Men då sa han att han kanske hamnar på en parkbänk och börjar dricka. Ibland verkar den andra kvinnan inte vara så jätteviktig för honom. Jag vet inte vad jag ska tro. Vad tror du? Kommer han att hitta tillbaka till mig? Det är ju det jag hoppas på innerst inne.
Familjerådgivare Ingrid Winterhof svarar:
Du beskriver att din sambo sedan tolv år nu träffat en annan kvinna och ni är på väg att flytta isär. Det handlar alltid om starka känslor att bryta upp efter ett långt förhållande. Extra svårt är det naturligtvis när uppbrottet sker på grund av att partnern träffat en annan. Din sambo är vankelmodig och vet inte riktigt hur han vill ha det och ett uppbrott är svårt också för den som är initiativtagaren. Att lämna det invanda, vardagliga och den trygghet som finns i en gammal relation väcker många känslor. Ni har en gemensam son på 11 år som också påverkas av vad som sker i hemmet.
Du säger att du vill ha din sambo kvar och det faktum att han inte riktigt vet vad han vill gör det definitiva beslutet svårare. Det fungerar inte någon längre tid att leva i ovisshet. Om inte din partner fattar ett definitivt beslut så bör du, för din egen skull, fatta beslut. Jag får känslan av att din sambo vädjar till din empati när han säger att han kanske kommer att sitta på en parkbänk och dricka. Det är uppenbart att du varit och är den starka i ert förhållande och att han nu vädjar till denna styrka som finns hos dig.
Att han haft en svår barndom kan ha utvecklat ett beskyddande mönster hos dig och ni kan ha skapat roller där han varit den svaga och du den starka. Istället för att den svage utvecklar styrka finns risken att han istället förstärker sin roll som svag och den starka i förhållandet utvecklar sin roll och det blir stor obalans som är påfrestande för båda parter. I den här situationen tycker jag inte att du behöver ha styrka för din sambo. Din sambo är en vuxen man och det är dags att han tar ansvar för sina handlingar och sitt liv. Du måste släppa taget och inte se det som ditt ansvar att han ska må bra.
Ett alternativ kan vara att ni flyttar isär ” på prov” och sambon får leva sitt liv – fatta sina beslut och ta ansvar för dem. Samtidigt får du en möjlighet till att få distans och därmed lättare att fatta dina beslut. Prioritera dig själv och din son för tillfället och välj alternativ som känns bärande.
Du säger att du vill ha din sambo kvar och det faktum att han inte riktigt vet vad han vill gör det definitiva beslutet svårare. Det fungerar inte någon längre tid att leva i ovisshet. Om inte din partner fattar ett definitivt beslut så bör du, för din egen skull, fatta beslut. Jag får känslan av att din sambo vädjar till din empati när han säger att han kanske kommer att sitta på en parkbänk och dricka. Det är uppenbart att du varit och är den starka i ert förhållande och att han nu vädjar till denna styrka som finns hos dig.
Att han haft en svår barndom kan ha utvecklat ett beskyddande mönster hos dig och ni kan ha skapat roller där han varit den svaga och du den starka. Istället för att den svage utvecklar styrka finns risken att han istället förstärker sin roll som svag och den starka i förhållandet utvecklar sin roll och det blir stor obalans som är påfrestande för båda parter. I den här situationen tycker jag inte att du behöver ha styrka för din sambo. Din sambo är en vuxen man och det är dags att han tar ansvar för sina handlingar och sitt liv. Du måste släppa taget och inte se det som ditt ansvar att han ska må bra.
Ett alternativ kan vara att ni flyttar isär ” på prov” och sambon får leva sitt liv – fatta sina beslut och ta ansvar för dem. Samtidigt får du en möjlighet till att få distans och därmed lättare att fatta dina beslut. Prioritera dig själv och din son för tillfället och välj alternativ som känns bärande.
