Detta är en jättestor del i hans liv som gör att jag och våra barn oftast kommer i andra hand. Han arbetar och sköter den delen av sitt liv men den känslomässiga biten orkar han inte med. Detta gör att jag får ta tag i det mesta av vår vardag samtidigt som jag känner mig ensam och inte sedd av honom. Jag förstår att detta är ett stort problem för honom eftersom han är medveten om att han inte kan visa mig och barnen någon kärlek.
Jag vill inte prata med honom för ofta om detta för det känns som om jag lägger för mycket skuld på honom. Samtidigt så känns det som om jag håller på att sakta dö inombords. Vi har alltid fått anpassa oss efter min sambos psykiska tillstånd. Att inte ha någon som jag kan dela min vardag med, att inte kunna visa mina känslor eller att inte kunna planera framtiden gör att jag håller på att ge upp. Det känns som jag har valt bort mig själv till förmån för honom och av hänsyn till barnen men nu orkar jag inte längre. Hur ska jag hitta styrkan att fortsätta?
Din sambo väljer att sluta med medicineringen efter en period eftersom han är rädd att inte kunna leva utan den. Jag förstår att denna rädsla bottnar i hans mammas tablettmissbruk. Personligen tror jag inte att lösningen på din sambos problem ligger enbart i mediciner. I hans familj finns ett mönster då både hans mamma och hans bror är drabbade av likartade problem.
För att behandling ska bli bra anser jag att medicinering bör kombineras med psykologiskt inriktade samtal. Många drabbas en eller ett par gånger i sitt liv av depression genom att en yttre händelse inträffar som utlöser depressionen. Andra människor får precis som din sambo återkommande depressioner utan någon synbar anledning.
I dag finns det effektiv hjälp att få. När depressionerna återkommer är det viktigt med behandling för att undvika återfall. Kognitiv terapi och även medicin har visat sig ha en god effekt när det gäller just att undvika återfall. Detta kan ju innebära att din sambo kanske behöver medicin även under de perioder då han mår bättre.
En depression påverkar hela människan och den som är drabbad använder hela sin energi för att klara av sin vardag. Därmed blir personen också mycket fokuserad på sig själv och tappar i stor utsträckning förmågan att interagera med vänner och familj.
Ingen människa som är drabbad av verklig depression kan “ta sig i kragen” och rycka upp sig. Att ha en klinisk depression innebär att man har en psykisk sjukdom. Och precis som vid alla psykiska sjukdomar är påfrestningarna mycket stora för de närstående. Det är alltså inte enbart din sambo som behöver stöd och hjälp utan även du. Att samarbeta med anhöriga är också någonting som den psykiatriska vården i allt större utsträckning bejakat. Känner du att du vill och orkar fortsätta ditt förhållande är det viktigt att dels din sambo får adekvat behandling och har regelbundna samtal inom psykiatrin samt att du själv söker stöd.
Känner du att du inte orkar och att ditt alternativ är separation – då ska du inte ha dåligt samvete över detta. Ibland kan det kännas svårt att separera från en person som är sjuk och det är lätt att känna sig som en svikare. Detta är känslor som du i så fall måste bearbeta och du ska inte ta på dig någon skuld. Du måste ha rätt att göra val som får dig att må bra.
Ett steg på vägen kan vara att kontakta någon av de stödföreningar som finns. LIBRA är en stödförening i Lund (tel 0730-685980) för personer som drabbats av depressiva sjukdom. Föreningen är verksam också för deras anhöriga. Föreningen Balans är rikstäckande och verksam från Stockholm
(hemsida www.foreningenbalans.nu och tel 08-6181333).
