Man måste inte älska sina föräldrar!

 Mina föräldrar ville inte ha mig. De var unga i början på 60-talet när den lilla flickan som var jag föddes. Men trots allt gifte de sig med varandra och det var en ren katastrof. Min tidiga uppväxt skedde hos mina mor- och farföräldrar och syskonen till min farfar. Jag skulle nog vilja beskriva den som ganska lycklig trots att jag naturligtvis var ganska ensam – det fanns inga andra barn.
 När jag var i skolåldern träffade min mamma en ny man som hon gifte sig med och det var då som det blev riktigt eländigt. Han tillhörde Jehovas vittnen och därför skulle vi naturligtvis tillhöra den sekten också.
 Min barndom präglades därefter av olika former av budskap, dels från församlingen om att Harmagedon snart skulle komma och att världen skulle gå under, dels fick jag höra andra budskap utifrån. Jag uppmanades att predika ett budskap som jag inte trodde på för både klasskamrater och andra människor.
 När jag kom i puberteten började min styvfar tränga in mig i hörn hemma och trycka sig mot mig. Han tafsade på mig när ingen var i närheten. Som 16-åring flyttade jag hemifrån då jag inte ville vara med i församlingen längre.
 I dag har jag ingen kontakt med min biologiska mamma överhuvudtaget och hon visar inget som helst intresse för mig eller för mina barn. Min styvfar har effektivt satt stopp för mina kontaktförsök då han lägger på luren när jag har ringt upp och försökt att tala med min mor.
 Efter många års sorg och ledsnad insåg jag att jag faktiskt inte är tvungen att älska en mor som har behandlat mig så illa. Jag har accepterat mig för den jag är, trivs med mig själv och det liv jag lever. Jag älskar mina barn och de är fina ungdomar som klarar sig bra. Men jag har märkt att jag har svårt att lita på andra människor i en relation och jag förstår att det är en följd av min barndom.
  Hur ska jag gå vidare? Jag vet inte om det är rätt väg att konfrontera min mor med allt som hänt. De leder enbart till att hon hävdar att jag inbillar mig eller ljuger. Är det möjligt att kunna gå vidare utan att klara upp detta, för trots allt så vill jag inte ha någon kontakt med henne? Och hur ska jag hantera släktingars syn på min relation till min mor? Ska jag överhuvudtaget ta på mig någon skuld i sammanhanget?

Du ska absolut inte ta på dig någon skuld i sammanhanget och inte heller känna något ansvar gentemot släkten eller din mamma men däremot gentemot dig själv.
 Din barndom var inte alldeles enkel men ändå upplevde du den som lycklig. Det är positivt. När du tänker tillbaka ska du försöka att fokusera på just det positiva och det är där du hämtar kraften. När föräldrar ingår i en sekt drabbas barnen – som ju blir tvingade att medverka. Många ungdomar gör som du gjorde, att när de kommer upp i en medveten ålder bryter de med det liv som de inte kan stå för. Tyvärr innebär detta ofta också en brytning med föräldrarna.
 Att din styvfar utsatt dig för övergrepp av sexuell natur och att du i detta inte fått stöd av din mamma innebär ytterligare ett svek. Jag tycker att du ger intryck av att ha bearbetat din barndom och uppväxt på ett bra sätt. Du inser att det är du som blivit utsatt och att du därmed inte gjort någonting fel och du skuldbelägger dig inte. Du har fina barn som du fokuserar på.
 Däremot har du svårt med tilliten i relationer och precis som du själv säger så grundar detta sig säkert i de svek du genomlevt under din uppväxt. Känner du att dina tillitsproblem är så stora att de skapar bekymmer i ditt liv – då tycker jag att du ska söka samtalsstöd av psykolog.
 Känner du att du kan hantera problemen så brukar det underlätta om du inom dig kan acceptera händelserna i din barndom och även acceptera sveket av din mamma. Svikna barn får ofta ett stort behov av bekräftelse. De söker som barn denna bekräftelse av föräldern som svek och när de inte får den då finns en risk att de i sitt vuxna liv fortsätter att söka bekräftelse. De söker bekräftelsen hos personer som inte har förmåga att ge den och som påminner om den svikande föräldern. Det blir alltså ett mönster som upprepas men på ett omedvetet plan. Man blir sviken igen och frustrationen från barndomen byggs på.
 Nu tror jag inte att det är så i ditt fall. Att finna egen inre trygghet och balans och att lära sig att bekräfta sig själv är ett stort steg i rätt riktning. Likaså att fokusera på och gå igenom alla de gånger då det visar sig att du inte blivit sviken av personer som står dig nära.
 När det gäller släkten så är du faktiskt inte skyldig dem några förklaringar. Om de undrar kan du ha ett standardsvar till hands som du känner dig bekväm med och du kan mycket väl tala om att du inte vill diskutera situationen med dem. Detta är en respekt som de bör visa dig.
 Jag tror att du kan gå vidare utan att klara upp situationen. Somliga situationer kräver andra människors medverkan och ibland är det omöjligt att få dem att medverka, som t ex din mamma. Då är läget sådant att man måste gå vidare på egen hand. Man måste inte älska sina föräldrar. Det finns många föräldrar som inte gjort sig förtjänta av barnens kärlek. Du har jobbat jättebra för att komma vidare i ditt liv och jag önskar dig all lycka till.