Sen är det ju så att man tar ju nya tabletter varje dag oavsett vilken medicin man använder, så då bör ju fostret/barnet må bättre av att dosen är så liten som möjligt, eller? Kan du förklara detta på ett lättfattligt sätt för mig så blir jag jätteglad.
Epilepsi kan vara ärftlig eller förvärvad genom t ex skallskada, infektioner i hjärnan, hjärntumör eller efter en stroke. En skada på hjärnbarken kan vara en utlösande orsak till krampsjukdomen, liksom en medfödd missbildning. När det gäller kvinnor i fertil ålder som har epilepsi är det mycket viktigt med information om förhållandet mellan själva sjukdomen, medicineringen och graviditet.
Den förebyggande specialistmödravården är viktig för att planera och optimera behandlingen av en önskad graviditet hos en kvinna som har epilepsi. Planeringen bygger på ett gott samarbete mellan gynekolog, neurolog och patienten. Det är bra att i god tid innan en planerad graviditet tillsammans med gynekolog och neurolog gå igenom medicineringen och i den mån det är möjligt minska antalet antiepileptiska läkemedel till så få olika preparat som möjligt, helst bara ett. Det centrala är balansgången mellan lägsta dos som håller kramperna borta och vikten av att hållas anfallsfri. Helst vill man kunna ha samma preparat och dos under hela graviditeten. Detta kan behöva prövas ut en god tid innan en planerad graviditet.
En sedan tidigare välfungerande läkemedelsterapi bör inte bytas men kan behöva dosjusteras. Kommer krampanfall under pågående graviditet är det viktigt att bryta dessa så snart som möjligt. Vad gäller din fundering om jämförelsen mellan två preparat, så går styrkan, eller antalet milligram, inte att jämföra mellan olika preparat utan endast inom samma läkemedel.
Man vet att det finns en ökad risk för fosterskador under pågående antiepileptisk behandling. Det pågår aktiv forskning kring detta men fortfarande saknas viss information och detaljerat kunskapsunderlag om hur såväl själva sjukdomen som medicineringen påverkar en graviditet. De nyare antiepileptiska preparaten är inte lika välundersökta och det är därför svårare att säga något om fosterskaderisken här jämfört med äldre mer beprövade preparat.
Läpp- och gomspalt, ryggmärgsbråck och vissa hjärtfel är typer av fosterskador som kan tillskrivas biverkan av antiepileptisk medicinering, inte i första hand själva grundsjukdomen. En kvinna med epilepsi bör under sin graviditet erbjudas tidig fosterdiagnostik. Numera rekommenderas folsyra som tilläggsbehandling under åtminstone graviditetens första tredjedel, i bästa fall även innan graviditeten, för att minska risken för dessa skador. Eventuellt kan även K-vitamin tas under senare delen av graviditeten och förlossningen p g a viss ökad blödningsrisk.
Amning avråds inte av Läkemedelsverket eftersom utsöndringen av antiepileptiska läkemedel i bröstmjölken inte är så stor att det påverkar barnet i någon betydande grad. Men beträffande nyare preparat är dessa ännu inte är lika välutforskade.
Att planera en graviditet under pågående antiepileptisk behandling är komplext. Det är därför viktigt med noggrann planering. Naturligtvis är det viktigt med tät och noggrann uppföljning under hela graviditeten. Risken för allvarlig fosterskada har i nypublicerat material beräknats till ca 6 procent, men det innebär ju även att chansen för en positiv utveckling med god planering är 94 procent.
