Mina semesterpengar gick till sambons räkningar!

 Jag är en 40-årig kvinna som varit ensamstående med tre söner under 13 år. Nu lever jag tillsammans med en ny man.
 Sonen som är 20 år är inte lätt att hantera. Han anklagar mig för att aldrig vara hemma på dagarna och jag har försökt förklara att jag varit tvungen att försörja honom och hans bröder. Utan jobb hade vi inte kunna ha ett hem att bo i. Han är inte ett dugg snäll mot mig utan skriker och gapar på mig. Hans bröder har börjat få samma attityd.
 Min sambo behandlar mig också illa. Han tar semester när det passar honom, går ut på diskotek, bio eller äter ute med kompisar utan mig. Jag får aldrig hjälp hemma med några sysslor. Min sambo är sällan hemma. Han jobbar väldigt mycket och om han är hemma så sitter han framför datorn, tv:n eller sover. Han har aldrig tid för mig eller mina pojkar. Han har aldrig tagit ut oss på utflykt, fest eller resor.
 Förra sommaren jobbade jag nästan ihjäl mig för att få ihop till semestern. Han lovade att vi skulle resa till Mallorca till min 40-årsdag. Under en månad jobbade jag 279 timmar men fick också ta allt hemarbete som att laga mat, tvätta, stryka, sköta trädgård, städa, handla osv.
 Han lovar och lovar men håller ingenting. Det blev ingen resa till min födelsedag och jag fick inga presenter heller. Jag ställde honom mot väggen och frågade vart hans löften tagit vägen. Jag frågade om det fanns en annan kvinna i hans liv eftersom han är så oromantisk och hård mot mig. Han blev förbannad och hotade till och med att slå mig. Han kastade saker i väggen och kallade mig för hemska saker.
 Sedan åkte han själv på semester med sina kompisar. Den semester som skulle vara vår och som jag hade sparat till blev istället till betalning av alla räkningar eftersom han inte hade några pengar.
 Vi har inget sexuellt samliv längre. Han rör mig nästan aldrig. Jag har bett honom om att flytta ut om han är trött på mig eller om han har träffat någon annan men han vill inte det.
 Jag mår dåligt och vill härifrån. Mina killar lyssnar inte på mig och gör som de har lärt sig av min sambo. Jag älskar honom men kan inte leva så här länge.

Vad du skriver i slutet av ditt brev håller jag helt och hållet med dig om, så här kan du inte leva längre! Du beskriver hur du blir utnyttjad på olika sätt av den man som du är tillsammans med. Att leva under dina omständigheter gör att självförtroendet minskar för varje dag som går. Hela tiden har du haft hoppet om att mannen ska förändras och infria sina löften men du inser säkert att detta inte kommer att ske.
 Din 20-årige son kan mycket väl ha tagit efter mannen ifråga när det gäller respekten inför dig. Det är bara du som kan återupprätta din respekt och det tycker jag att du absolut ska göra för att kunna leva ett värdigt liv.
 Jag ser inga glädjeämnen i din beskrivning av samlivet med din sambo och jag undrar vad det är som får dig att fortsätta relationen med honom? Du har tidigare under lång tid levt ensam med dina barn så du vet att du har kapacitet att klara dig själv och stå på egna ben.
 Jag tycker mig också kunna ana att du tagit rollen som “offer” i familjen. Man blir inte ett offer utan det är en roll som man tar sig.  Dessutom är det en roll som är förödande och vars effekter blir att man mår psykiskt dåligt, tappar sitt egenvärde, känner sig deprimerad och inte ser någon lösning på problemen.
 Du måste tycka bättre om dig själv och inse ditt eget värde. Tycker du om dig själv så inser du också, att du är värd ett helt annat liv. Att bryta gamla mönster är ofta svårt och ingenting man gör i en handvändning. Till det krävs insikt. Har du vänner eller arbetskamrater som du litar på och känner dig bekväm tillsammans med, så hoppas jag att du kan tala med dem om dina problem. Att ventilera sina bekymmer med någon närstående kan behövas.
 Väljer du att stanna kvar i din relation är det viktigt att du drar tydliga gränser för vad du inte kan acceptera. Ibland hamnar man i situationer som man inte riktigt förstår hur man hamnat i. Att acceptera och leva i en situation som är knäckande kan bero på många olika orsaker. Dels kan det bero på uppfostran men det kan också bero på dålig självkänsla eller en rädsla för att bli övergiven och ensam.
 Du beskriver att du arbetade 279 timmar under en månad och när du kom hem om kvällen skötte du allt hushållsarbete och fick knappt någon sömn. Det är en ohållbar situation. Ju mer du uträttar och fixar, desto mer tas det för givet inom familjen att det är ditt ansvar och jobb.
 Det är dags med ett “familjeråd” i din familj. Ansvaret för hus och hem bör fördelas mellan familjemedlemmarna, så att såväl din sambo som dina stora barn uträttar dagliga sysslor. Jag tror också att det vore positivt för dig, att se till så att du får egen privat tid utanför hemmet för att träffa vänner, gå på kurs eller något annat som ger dig glädje.
 Det är dags för dig att se till dina egna behov och bryta de destruktiva mönster som finns.  Det är också dags för dig att inse att din sambo inte förändras och att du själv måste ta ansvar och fatta beslut för att ditt fortsatta liv ska förändras på ett positivt sätt.