Nu är egotrippen slut men hur går jag vidare?

Jag är 34 år, gift med två små barn. Vi har haft några ganska påfrestande år som kombinerats med att min man gjort karriär. Sammantaget kan man nog ändå säga att vi har det ganska bra. Vi kan prata med varandra, har en gemensam grundsyn på livet och hur våra barn ska uppfostras och har ett åtminstone förekommande sexliv.
Problemet är att min man blir så oproportionerligt arg på mig när vi grälar. Det gör mig tyst och undfallande så att han ska bli på gott humör igen. Det händer inte ofta och är ingen bortförklaring till det jag nu ska berätta.
Jag är inte är den otrogna typen, tanken har aldrig tidigare föresvävat mig, men i fjol blev jag kär i en kollega som också är gift och har små barn. Vi inledde ett passionerat förhållande. För mig har det varit så underbart att igen ha någon som tittar på mig med sådan kärlek, respekt och åtrå.
Det har gjort mig lyckligare och tillfört något ljuvligt i mitt liv. Jag har hela tiden sagt att jag inte är beredd att lämna min familj eftersom jag och min man ändå har det så bra att jag är övertygad om att mina barn skulle må bättre av att växa upp med sina föräldrar än att inte få göra det. Min kollega har sagt det samma. För några veckor sedan förstod hans fru att vi hade ett förhållande, så vi avslutade vår relation.
Nu har jag och min man det bättre än på länge. När han är ledig och inte stressad av sitt arbete ser jag plötsligt den man som jag en gång blev kär i. Han vet ingenting om vad jag har gjort. Jag är fast besluten att fortsätta leva med honom. Jag har haft min stora egotripp.
Men jag älskar fortfarande min kollega. Det var så mycket mer än fantastisk sex. Hur ska jag kunna glömma och börja fokusera på det jag vill? Var skall jag hitta kraften att stå emot om min kollega tittar på mig med den där blicken igen? Just nu känns det bara som om det skulle vara så underbart att få ha hans armar om mig igen.

Du är småbarnsmamma som lever i ett tryggt äktenskap och som du egentligen inte vill bryta upp från. Precis som i de flesta familjer med småbarn finns det dåligt tid för de vuxna att rå om varandra och det mesta handlar om barnen och praktiska ting.
Man slutar se på varandra med den där speciella blicken och stunderna till spontana sexlekar och lusta minimeras och får ske inte när lusten finns där utan när det är praktiskt möjligt. Har man inte haft problem i sitt förhållande tidigare så brukar det dyka upp under småbarnsåren. Med detta vill jag säga att du antagligen var mottaglig för de signaler som din kollega sände ut och vise versa. Här fanns en man som kunde ge dig den bekräftelse som fattades dig och du tog ditt tillfälle.
När man inleder ett förhållande som blir varaktigt handlar det som regel mer än om bara sex. Man lär känna och kanske anförtror sig åt varandra. På så sätt skapas också en relation. När förhållandet tar slut så är det omöjligt att direkt klippa av sina känslor. Din kloka del av hjärnan har beslutat att du nu ska satsa på din make medan den mer emotionella delen spjärnar emot och inte kan glömma allt det fantastiska som hänt och alla känslor som väckts till liv.
Till att börja med tror jag att du måste acceptera din process. Det tar tid att få distans och se allt som hänt i ett annat ljus. Så småningom kommer du att inse och förstå om du gjort rätt val som stannat i äktenskapet eller så blir det tvärtom, att du inser att ditt val var fel. Jag tror inte att du kan föregå denna process på något sätt utan den måste ha sin gång. Det tar betydligt längre tid än ett par veckor för att få balans i känslorna.
Ingen vet om du har kraft nog att motstå din kollega om han sänder dig trånande blickar igen. Kan du inte stå emot bör du nog prata ut med din make med tanke på separation och möjligen familjerådgivning. Du ska naturligtvis inte sitta med armarna i kors och vänta på att tiden ska gå. Istället ska du aktivt arbeta för en mjukare relation med maken. Du säger att din man blir stressad av karriär och arbete och att det fungerar som bäst när han är ledig och avkopplad. Att han blir oproportionerligt arg i samband med diskussioner och gräl kan bero på arbetsstress och högt tempo. Det här bör ni absolut ta upp till diskussion med syfte att en förändring ska ske.
Undvik de knappar som du vet triggar honom och klargör istället för honom hur du mår, vad du känner och hur du vill ha det. Utgå från dig själv och dina tankar och behov och ansätt honom inte genom att påpeka vilka fel han gör. Lyckas det inte så tycker jag att ni ska ha den här typen av samtal på en familjerådgivning.
Naturligtvis behöver ni också egen tid tillsammans då och då. Se till så att ni har barnvakt ibland och satsa på att göra gemensamma ting som ni båda tycker. Tveka inte att tala om för din make hur du vill ha saker och ting och vad som gör dig glad. På samma sätt ska du vara öppen för att ibland ge din man det lilla extra. Passa på att prata när ni får vara ostörda och när det är avslappnad stämning.