Jag är en tjej på 25 år med en son på 9 år från ett tidigare kaotiskt förhållande med en missbrukande partner, ett förhållande som innefattat psykisk misshandel och ekonomisk otrygghet. Jag har även själv haft en svår uppväxt med missbrukande pappa.
För ett år sedan träffade jag den sanna kärleken. Allt är underbart! Han är 29 år, positiv och handlingskraftig med en miljon bra egenskaper. Han har en dotter på 4 år och en son på 7 år som bor hos oss varannan vecka. Vi har jättebra relation allihop men mitt problem är att jag blir svartsjuk på dessa barn. Är det normalt att känna så?
Jag skäms och får dåligt samvete när dessa tankar tar över. Jag har så svårt hantera, att han haft ett liv före mig, att dem han älskar mest i hela världen är någon annan kvinna mamma till.
Till saken hör att jag sedan fem år är “förtidspensionerad” för fibromyalgi och utmattningsdepression Det sista året har jag mått mycket bättre och tar inga mediciner!
Min sambo säger att han ser mig som sina barns mamma, att jag är så underbar med dem och att jag har “fria” händer eftersom jag tar hand om dem 24 timmar om dygnet då min sambo jobbar mycket. Han förstår inte när jag förklarar att jag inte är hemma för att jag är frisk eller att hans barn inte är mitt ansvar, i alla fall inte på det sättet.
När han kommer hem är det bara hans barn som gäller men jag får bara en rutinmässig kram och puss. Min son blir också väldigt åsidosatt eftersom jag tar hand om hans barn så mycket. Det gör mig också ledsen eftersom det är min son som behöver mest uppmärksamhet av alla – med en missbrukande pappa och byte av skola och kamrater.
Jag önskar att alla tre var våra biologiska barn. Jag har sådan längtan efter ett gemensamt barn och att gifta mig med denna underbara människa. Jag tror det skulle kännas bättre. Då skulle det inte vara lika plågsamt för mig att tänka på livet han levt med exfrun. Kanske har för bråttom med allt men jag vill känna ett starkare band som länkar oss samman..
Familjerådgivare Ingrid Winterhof svarar:
Grattis till rätt partner efter åratal av problem. Du inser att du är svartsjuk på dina bonusbarn – och det är bra! Inte att vara svartsjuk förstås men att våga inse att man är det. Kan man hitta rätt känsla och sätta namn på den, då har man redan kommit en bit på väg att lösa problemet.
Det är viktigt att du fortsätter att äga ditt problem. Det kommer aldrig att vara barnens fel, utan hur du mår och hur du upplever din dag är någonting som du själv har ansvar för och som du kan förändra.
Du är sjukpensionerad och är alltså hemma eftersom du behöver ta det lugnt. Går inte minstingen som är 4 år på dagis så kan det vara dags att hon börjar. Likaså att pojkarna på 7 och 9 år går på fritids efter skolan. Ingen vinner på om du blir körd i botten.
Du säger själv att du är sjukligt svartsjuk och att du avskyr tanken på sambons tidigare liv. Bearbeta detta! Det är inte bra om du går och bär på sådana känslor. Du måste acceptera hans tidigare liv och mamman till hans barn. Kan du inte göra detta på egen hand bör du söka samtalshjälp.
För att barnen ska må bra är det viktigt att föräldrarna har kontakt och detta kan bli problematiskt om du är svartsjuk. När det finns egna barn och bonusbarn i en familj måste det jämkas på alla håll och kanter för att det ska fungera. Jag tror inte det funkar i längden att din sambo ser dig som sina barns mamma och lämpar över dem på dig – han måste naturligtvis vara med och ta sitt ansvar.
Du söker en starkare länk än att vara sambo och funderar på om ett gemensamt barn är lösningen – men det tror jag inte. Istället bör du reda ut varför det är så viktigt för dig med en starkare länk och vad denna önskan kan bottna i – precis som du behöver lära dig ett förhållningssätt till svartsjukan. Försök att ta tag i detta innan ni skaffar ett gemensamt barn.
Självklart spelar ditt förflutna in – med en missbrukande pappa och sedan en relation där du for illa. Du söker trygghet och bekräftelse men istället för att söka detta enbart hos din partner bör du söka inom dig själv och börja bygga på din självkänsla och din egen inre trygghet. Det är svårt att laga sig själv på egen hand och du ska inte tveka att vända dig till en terapeut.
Du känner också att din son får för lite uppmärksamhet och tycker att han är den som behöver mest tid, med tanke på vad han varit igenom. Kanske för du över dina egna känslor från din barndom på sonen? Visst står man oftast närmare det egna barnet och jag tror nog att din son behöver dig mer än han behöver sin plastpappa. När din sambo ägnar sig åt sina barn kanske du kan hitta på något med din son på egen hand – bara ni två.
Du och din sambo bör snarast sätta er ner och diskutera igenom er situation. Ta tag i det som är konkret som att sambon bör planera sin tid så att han hinner med sina barn, egen aktivitet med egna barn, likaväl som gemensamma aktiviteter alla tillsammans. Sådant skapar vi-känsla.
