Jag var gift i 29 år och fick två barn med den mannen. Han hade alkoholproblem från början och hans beroende blev så besvärande att jag tog ut skilsmässa för tio år sedan. Han har alltid burit sig illa åt med ständiga fylleriskandaler och otrohetsaffärer.
För en vecka sedan gifte sig vår dotter. Exmaken och hans sambo, som han var gift med innan han träffade mig, och deras gemensamma dotter som är 46 år samt hennes två barn var också bjudna. Jag och mina barns halvsyster har en bra kontakt med varandra.
Då vi stod och väntade i hotellfoajén på att köra till kyrkan hade inte hans sambo anslutit sig till oss andra ännu. Jag stod bredvid barnens halvsyster. Då säger mitt ex att jag ska gå och hämta “häxan”. Alla hörde detta, även hans och “häxans” dotter som stod jämte mig…
När de sedan kom presenterade han inte henne utan jag fick istället presenterade henne som hans äldsta dotters mamma.
Efteråt pratade jag med mina barn om situationen och det visar sig att mitt ex överöser vår son, som är 34 år, med alkohol. Allt han pratar om med sonen handlar om sprit och öl. Sonen har inte pratat med mig om detta utan grubblar själv på faderns beteende. “Vad vill han mig?” frågade sonen efter bröllopet. Jag vågar inte säga så mycket eftersom jag inte vill påverka situationen ännu mer negativt.
Båda barnen har studerat på universitet och har bra jobb. Mitt ex har alltid kallat sonen för “pojkfan” och dottern vill han inte ens ringa till för hon kan säga rent ut vad hon tycker om honom, henne ringer han bara om han behöver hennes hjälp eller nattkvarter om han kommer och hälsar på gamla polare.
Jag är inte orolig för dotterns skull men för min son. Han är konflikträdd och jag oroar mig för att pappan bär dit backar med öl och kassar med sprit. Mitt ex hälsade på sonen på hans födelsedag och där blev exmaken “skitfull” och bad om sonens exfästmös telefonnummer. Bland alla 30-35 åringar var min sons far en katastrof…
Det här är bara ett axplock ur vår situation. Jag har så mycket på mitt hjärta att det svämmar över då jag börjar lätta på trycket. Jag känner att jag borde gå i terapi och vart vänder jag mig då? Det kanske är meningen att jag ska skriva en roman om allt jag fått utstå. Det kanske är det som blir min terapi.
Familjerådgivare Ingrid Winterhof svarar:
Tack för ditt långa brev som blivit nedbantat av utrymmesskäl. Din tanke att skriva en roman och därigenom ge dig själv terapi kan vara en riktigt god idé. Att “skriva av sig” brukar fungera bra och jag uppmuntrar ofta mina klienter att skriva dagbok. På så sätt hittar man namn på sina känslor, man får dem ur sig och när man sedan läser igenom kan man ofta se ett mönster som kan bli till hjälp.
Vad som hänt nu är att din dotter nyligen gift sig och hennes pappa, din exman, var med på bröllopet och det väckte alla gamla känslor till liv. Du fick kläm på att mannen överöser er son med alkohol och en hel del händelser kom upp till ytan.
Ditt ex har och har haft uppenbara alkoholproblem som ställt till ett elände för såväl familjen som andra människor i omgivningen. Här har varit massor av tappade omdömen och pinsamma och svåra situationer.
Du har skilt dig från denne man för tio år sedan men eftersom han är pappa till dina barn så finns han med i bilden fortfarande även om det är på ett mer diffust sätt.
Mitt råd till dig är att du inte ska låta honom ta någon plats i ditt liv. Du har gått vidare och det ska du fortsätta att göra och du ska inte tillskriva denne man någon större betydelse. Hamnar han i situationer – så ska du inte “städa upp” efter honom utan han får själv stå för sina handlingar. Ha så lite som möjligt med honom att göra.
Era två barn är vuxna idag och måste själva skapa sig ett förhållningssätt till sin pappa och i detta måste du helt enkelt ha förtroende för barnen och låta dem agera på det sätt de anser vara bäst.
