Min dotter är äldst av våra barn och jag har alltid haft en nära kontakt med henne men varit noga med att hon fått ha sitt privatliv och inte tränga mig på. Vi har gjort mycket saker tillsammans och tyckt väldigt lika om det mesta med många gemensamma intressen.
Tyvärr träffas vi inte så ofta längre men jag förstår att de måste ha sitt liv och de vet att de är välkomna när de vill, det är bara 15 minuters väg mellan oss. Mest umgås de med hans syskon och föräldrar som bor på närmre håll.
Nu vill min dotter inte låta mig vara barnvakt och jag har försökt prata med henne om detta. Sambons föräldrar får gärna ha barnet men om jag erbjuder mig att hämta barnet så att de kan göra något annat, så passar det inte. Naturligtvis blir jag jätteledsen efter att ha försökt många gånger.
Innan vår dotter träffade den här mannen så sa hon alltid att om hon fick barn skulle hon självklart be sin mamma om hjälp allra först, men så har det aldrig blivit. Ändå upplever jag inte att han hindrar henne utan att det är hon som hittat på det här.
Hela hennes uppväxt har hon haft svårt att få vänner och har inga “egna” väninnor förutom de hon träffat via sin sambo. Vi har tagit många strider för hennes räkning med både klasskamrater och lärare genom åren som gått. När något jobbigt händer kommer hon fortfarande till oss och vill ha hjälp men annars passar vi inte in längre.
Hennes syskon tycker att hon beter sig konstigt också och vill helst inte umgås med henne. Vi är dock noga med att inte försöka säga så mycket för vi hoppas att de ska kunna ha en bra kontakt längre fram när inte vi finns längre.
Jag känner att jag inte orkar med att ha det så här längre, jag har till och med funderat på att ta mitt liv. Att vara nekad att träffa sitt barnbarn är hårt och att ens dotter som vi verkligen gjort allt för beter sig så här känns obegripligt! När vi pratar med henne om det, så nekar hon till allt och säger att det bara inte passat just då.
Har du något råd för det känns som jag sjunker i kvicksand?
Din dotter har haft det svårt under sin uppväxt och du berättar att hon inte haft vänner och att ni som föräldrar fått ta en del strider för henne såväl vad det gäller skolkamrater som lärare.
Din dotter har alltså varit hänvisad till sin familj som ställt upp på henne och därmed har det skapat väldigt tajta band er emellan. Ett viktigt skede i en ung människas liv är att frigöra sig från föräldrarna, skapa sitt eget liv och därefter hitta ett nytt och mer vuxet sätt att umgås med sina föräldrar på.
Kanske är det så att din dotter först nu har påbörjat denna frigörelseprocess och känner att hon behöver stå på helt egna ben. Och precis som om hon vore i tonåren så blir det svajigt emellanåt och när det krisar kommer hon till er föräldrar och ber om hjälp.
Innan din dotter blev mamma så talade hon om för dig att självklart skulle hon vända sig till dig och be om hjälp när hon fick barn – och nu har hon fått barn, men också en man och svärföräldrar och den “symbios” som fanns mellan er har blivit bruten. Det är både på gott och på ont. Har man bara lite tålamod och agerar klokt så brukar det rätta till sig.
Mina råd till dig är att du trots allt inte ska ta det så personligt. Försök att se det som en utvecklingsfas din dotter går igenom. Vänta inte att hon ska be dig vara barnvakt. Istället kanske du kan föreslå att du vill umgås med ditt barnbarn för din egen skull och inte för att du ska vara barnvakt. Försök att möta din dotter där hon befinner sig och fokuserar du på de bra och positiva stunderna så tror jag att ni har alla chanser att bygga upp en ny slags relation.
