Jag är gift med en man sedan 24 år som egentligen i ett mycket tidigt stadium visade tecken på viss psykisk obalans och sociala fobier. Jag var dock nykär och förälskad och trodde inte i min vildaste fantasi att detta skulle påverka hela vår framtid. Jag trodde att det skulle bli bättre med tiden men det blev istället värre.
Vi har tre barn som idag är vuxna. Familjelivet var ganska bra i början men min man drabbades efter en tid av svarta tankar och grubblerier. Jag lärde mig snart anpassa mig efter dagshumöret och försökte vara flexibel på olika sätt så han inte blev irriterad. Jag försökte ha ett hyfsat rikt socialt liv med mina vänner, han umgicks sällan med någon. Om vi bjöd hem vänner höll han sig vid sidan av.
Så småningom blev han mycket svartsjuk och började bli aggressiv, men även där försökte jag ducka så mycket det gick. För tio år sedan började min man medicinera, bland annat mot sin ångest och depression. Han svarade mycket bra på sin medicin de första åren men de senaste fyra åren har det varit en berg och dalbana.
Sin lediga tid spenderar han mestadels i sängen eller soffan, han har varken lust eller ork att umgås. Då och då kan han rycka upp sig men det är mycket sällan. Nu har jag gett upp och har idag ingen kärlek eller känslor kvar för honom. Vi har heller inte haft någon sexuell relation på minst åtta år.
Jag tänker ofta på hur vår dåliga relation har påverkat barnen och deras syn på ett äktenskap och förbannar mig själv för att jag inte lyckats ta mig ur denna dåliga relation tidigare. Men något har hållit mig kvar, jag vet bara inte vad! Jag tycker gränslöst synd om min man och känner mig som en svikare nu när jag på allvar funderar på att lämna honom. Ingen rår för sin sjukdom men det känns som jag snart går under själv. Jag vill inget hellre än att leva i en levande relation där man får ge och ta och göra saker tillsammans. Hur ska jag lyckas?
I takt med att åren gått har du blivit medberoende och det är du medveten om. Kanske att du också mörkat en del situationer då du skäms eller önskar att allt vore annorlunda. I din mans sjukdomsbild ingår säkert också passiviteten när det gäller att söka vård och att upprätthålla en behandling.
De sista fyra åren har maken varit väldigt inåtvänd, legat på soffan – ert sexliv har upphört för länge sedan och dina känslor för honom är borta. Nu oroar du dig för att du förstört dina barns syn på äktenskapet och här måste jag säga stopp. Under många år har du haft ett hopp om att en förändring ska ske kring din man och nu oroar du dig för att barnen fått fel budskap.
Vad du istället ska plocka fram till ytan är DIG SJÄLV. Hur du mått och mår och hur du vill ha ditt liv och din framtid. Lägg fokus på dig själv! Skapa de förändringar som du känner att du vill skapa för att kunna leva ett liv som du trivs med. Att ha dåligt samvete är ingen positiv kraft så dessa känslor ska du snabbt ta dig över. Dessutom så visar du dina barn en styrka och en kapacitet om du tar dig vidare i ditt liv och du ger dem budskapet att allt är möjligt och att ingenting är för sent.
Du känner dig som en svikare om du lämnar din man – men är det inte så att du svikit dig själv under väldigt många år? Din förståelse har kanske inte varit bra för någon av er. Vem vet om inte din man kanske varit mer aktiv i att söka vård om han levt ensam? Man kan aldrig ansvara för en annan människas liv. Det yttersta ansvaret har man alltid själv. Känns det svårt att gå vidare så ska du inte tveka att ta professionell samtalskontakt.
