Jag förstod ingenting och blev väldig ledsen. Jag tänkte att det var en 40-årskris. Hon hade varit lite reserverad en tid men jag kunde inte ana detta. Efter det svarade hon inte på mina försök till kontakt.
Det finns hemska saker i vår familjs historia. Min make och barnens far visade med åren all mer psykopatiska drag. Han utsatte min äldsta dotter för incest, vilket jag inte fick reda på förrän efter skilsmässan. Hon har aldrig velat tala ut om detta och har nog inte bearbetat det till fullo. Själv gick jag i terapi för att komma till rätta med mina skuldkänslor över detta.
Mina andra barn säger att deras storasyster alltid känt sig i underläge och mindre värd. De har också anklagat mig för att ha varit alltför självupptagen och inte varit ett tillräckligt stöd för dem under uppväxten. Vi har pratat ut om detta. Med en ytterst lynnig och oberäknelig man, som fysiskt och psykiskt misshandlade mig och barnen, så levde jag under stark press och orkade inte vara den mor de behövde. Min äldsta dotter har aldrig velat tala om detta utan tvärtom alltid tagit mig i försvar. Fram till brytningen.
Så för ett halvår sedan ringde hon på natten. Hon var onykter och talade forcerat med många psykologiska termer om hur mycket hon tyckte om mig, inte var arg på mig, utan allt handlade om att hon måste hitta sig själv. Vi talade i två timmar. Jag var omtumlad och mycket glad. Men sedan dess har inget hänt. Alla mina försök till kontakt har besvarats kort och opersonligt.
Jag förstår att det handlar om en slags frigörelse men är så osäker på hur jag ska förhålla mig till situationen. Min magkänsla säger att jag bör ligga lågt. Men jag saknar min dotter. Tror du hon släpper in mig i sitt liv igen? Jag vill ju inget hellre än att hjälpa henne.
Varför din dotter reagerar som hon gör kan jag bara försöka gissa mig till. Precis som du säger så kan det vara ett slags frigörande och kanske har hon ifrågasatt sin roll som den alltid omtänksamma dottern och börjat tänka tillbaka i tiden och på de gånger hon blivit åsidosatt och känt sig tvungen att vara stor och duktig, äldst i syskonskaran som hon är.
Troligtvis gör hon tillbakablickar och ser med vuxna ögon på sin situation som barn och har svårt att hantera det som sker. Därmed blir det enklast att helt ta avstånd och bryta kontakten med mamma.
Du säger att hon varit reserverad en tid innan brytningen och någonting har helt klart hänt i hennes liv. Ibland kan en händelse utlösa en hel kedja av reaktioner. När människor bara står på och aldrig stannar upp och ifrågasätter och värderar – så lastar de hela tiden allt mer i sina ryggsäckar.
Men förr eller senare brukar en utlösande faktor ske som gör att man börjar plocka i den proppfulla ryggsäcken. En sådan utlösande faktor kan vara en egen kris av annat slag, till exempel en separation. I samband med krisarbetet när man är hudlös och mottaglig är det inte alls ovanligt att mycket gammalt kommer upp till ytan. Minnen av orättvisor, att man känt sig oälskad kommer tillbaka. Och eftersom man redan är i kris, så blir känslorna överväldigande och det kan kännas som en lösning att bryta med den person man anser vara orsak till det onda.
I livskriser och utvecklingskriser är det vanligt att man tömmer sin ryggsäck men är ryggsäcken tillräckligt tung – då kan det räcka att man till exempel går en kurs eller utbildning som berör barndom och uppväxt eller att man läser en speciell bok. Någonting i din dotters liv har alltså berört henne på ett speciellt sätt och det måste inte vara en negativ handling du gjort idag utan anledningen kan ligga väldigt långt tillbaka i tiden.
Pappan till din dotter har våldfört sig på dottern och självklart är detta ett ohyggligt övergrepp. För att klara av situationen i barndomen var hon kanske tvungen att lita till dig, tro på dig och ta dig i försvar för hade hon inte dig så hade hon ingen. En slags överlevnadsinstinkt. När hon nu som vuxen fått tid och distans och packar upp ryggsäcken så kan hon tillåta sig de känslor som hon egentligen hade som barn men inte kunde släppa fram, känslor av ilska, sorg och svek.
Barn som blivit utsatta för övergrepp i hemmet känner sig som regel också svikna av den förälder som aldrig ingrep och som aldrig “räddade” dem.
Att din dotter ringde när hon var berusad och talade i två timmar visar att hon har behov av att prata med dig. Att hon sedan talade i psykologiska termer visar i sin tur att hon har svårt att hantera situationen och tar stöd av och skydd av psykologin.
Jag tycker att du gör rätt i att ligga lågt. När ni har kontakt är det viktigt att du frågar henne till råds om hur hon vill lösa situationen. Var lyssnande! Ert gemensamma förgångna är så pass traumatiskt att jag tror det kan bli svårt för er att reda ut på egen hand.
Jag rekommenderar att ni har samtal tillsammans med en terapeut som kan hjälpa er att ta fram och bearbeta det förflutna och med mål att er framtida gemenskap ska bli bättre.
