Vi är gifta och vill gärna bo tillsammans!

Min man och jag bor inte ihop men vi vill inget hellre. Saken är den att han bor med sin mor på sin gård. Det finns ett villkor som säger att hon ska bo kvar så länge hon lever i sitt hus, inskrivet i övertaget av gården för ett par decennier sedan. Hon kan inte klara sej själv utan har sin son som hjälp med städning, inköp, matlagning, tvätt med mera. Han har också en massa jobb med trädgården och sin skog och ett annat torp som han delar med sin mor.

En timmes resa därifrån har jag själv ett hus där jag bor med mina tre tonårsbarn. Ett barn har särskilda behov och klarar sej inte själv alls. Min man skulle kunna flytta hit. Men eftersom hans hus eldas med ved kan han inte vara därifrån mer än ett par dagar i så fall. Är han borta äter mamman inte något särskilt, så han är hela tiden orolig då han är hos mig. Det skulle bli för mycket resor också tycker vi.

Hos min man och hans mor kan vi inte heller bo allihop eftersom min son med särskilda behov kan vara väldigt högljudd och påfrestande tror vi. Mamman som är lite dement vill inte att någon annan ska bestämma i hennes hus. Dessutom är huset överfullt av hennes saker. Och jag har massor med grejer själv. Min man och jag har inte råd att bygga eller köpa ett annat hus. Och det skulle också skapa ännu mer för oss att sköta.

Hur vi ska lösa det hela för att kunna bo tillsammans som en familj? Vi är båda mellan 50 och 60 år, så vi tycker att tiden rinner ifrån oss. Som det nu är känns det för mig som att min man aldrig kommer ifrån sin mor.

Ja, där ser man vad ett gammalt dokument kan ställa till med! Det står skrivet att din mans mamma ska bo kvar på gården så länge hon lever – men det står ingenting om hur hon ska klara detta boende om hon blir beroende av andra. Och i den situationen befinner ni er nu.

Eftersom hon och din man bor på gården tillsammans så tas det för givet att han ska hjälpa henne med allt förekommande. Det känns som en väldigt låst situation och den ende som kan skapa förändring är din man.

De flesta föräldrar vill ju se sina barn lyckliga och tycker att det är positivt när de bygger en egen familj – men din svärmor som är dement kanske inte riktigt klarar det. Ni har funderat på lösningar och kasserat den ena lösningen efter den andra – men kanske ni ska backa bandet en aning.

Ni förutsätter att det är omöjligt för er alla att bo tillsammans och i synnerhet då ett av dina barn har särskilda behov men kanske det skulle fungera ? Man vet inte säkert förrän man gjort ett försök. Din mans mamma kanske kan få ett rum där hon har sina egna möbler och i övrigt gör ni i ordning och möblerar huset efter eget tycke.

Som en reservplan om det spricker kanske din svärmor kan övertalas att flytta till ett boende där hon får den hjälp hon behöver – men att hon fortfarande har ett rum hos er som är hennes och som hon kan komma till ibland.

Jag ser det som självklart att ni ska kunna leva tillsammans, du och din man och dina barn. Det blir svärmor som får stryka på foten en aning och det känns naturligt. Vill din man ta över gården och fortsätta verksamheten måste han ta den konflikt som kan uppstå med sin mamma.

Ett annat alternativ är naturligtvis att gården säljs och ni gemensamt skaffar eget boende. Det viktigaste är att du och din man är överens och stöttar varandra i det beslut ni fattar.