Tyder mitt barnbarns beteende på adhd?

I mitt arbete har jag träffat barn som har adhd. Nu tycker jag mitt tvååriga barnbarn visar symptom på adhd genom att vara rastlös, okoncentrerad, inte kunna sitta stilla utan vara i farten hela tiden. Han klättrar på allt, kastar saker omkring sig, har ännu inte börjat prata, har sömnproblem (mycket svårt att varva ner och somna på kvällen) och hetsigt humör med våldsamma utbrott. Han är impulsiv, skriker och är väldigt hårdhänt mot familjens lilla hund.

Det verkar inte som föräldrarna ser symptomen och tydligen har barnavårdscentralen inte sagt något. Hur ska jag agera? Avvakta och hoppas att jag har fel, prata med föräldrarna (vilket känns väldigt svårt) eller något annat?

Finns det någon behandling mot adhd och när kan den i så fall sättas in.

Eftersom du känner till adhd-problematiken så innebär det förstås att du är mycket lyhörd för beteende och problem som kan ha med detta att göra. Ditt barnbarn är endast två år gammal och det är mycket som håller på att hända i hans psykologiska och kroppsliga utveckling.

Vid två års ålder kommer hos de allra flesta barnen i en trotsperiod då man vill testa gränser och vilket motstånd man då möter. Det gör barnet för att det vet hur mycket familjen älskar honom och för att han älskar och litar så mycket på de vuxna som finns i hans närhet, som föräldrar och far- eller morföräldrar. Ett normalt utvecklat barn vågar dock inte bete sig så här i en omgivning som är obekant eller otrygg. Det är typiskt i den här trotsperioden att det ofta blir krångel med nattsömnen, som med ditt barnbarn Albin.

En del barn är särskilt viljestarka, krävande och överaktiva. Till detta kan det finnas många olika orsaker. Vissa människor har en högre energinivå och blir lätt hetsade – det är helt enkelt det temperament man fått genom arvet. Andra barn härmar personer som är överaktiva och använder dem som modeller och drar slutsatsen att det är så man ska bete sig.

Trots att många barn i lägre åldrar har ett beteende som du beskriver får de flesta individer inte diagnosen adhd. Det kanske inte är lönt att försöka att lirka och tala tillrätta så små viljestarka barn, utan bara vara mera bestämd och inte diskutera. Det är helt enkelt de vuxna som bestämmer.

Det är viktigt att berömma barnet när det har gjort något bra och vara tydlig med vad det var som var bra! Där har du som farfar en viktig roll när du umgås med ditt barnbarn.

Och nu till din oro för att ditt barnbarn skulle ha adhd. Namnet är en förkortning för den engelska benämningen “attention deficit hyperactivity disorder” som betyder att man lider av uppmärksamhets- och hyperaktivitetsproblem. Det är trots allt ett ganska vanligt funktionshinder och man räknar med att fem barn av hundra har varierande grad av detta, de flesta dock ganska lindriga. Med allt mer förfinade tester under de obligatoriska undersökningarna på barnavårdcentralen så brukar dessa symptom visa sig i dessa tester.

Det verkar som om Albin inte har avvikit i dessa tester, eftersom man då skulle ha rekommenderat kontroll eller remiss till barnpsykolog. Det är också viktigt att notera hur barnen beter sig utanför hemmiljö, till exempel på dagis eller lekplatsen. Barn med adhd har ofta svårt att koncentrera sig i större barngrupper och blir därmed lättare provocerade och utåtagerande.

Diagnosen ställs av barnläkare, barnpsykiater och psykolog efter en längre tids uppföljning och innebär för barnet att man har ett funktionshinder som ofta kräver viss anpassning av bland annat skolarbetet. Vid svåra problem kan ibland särskild medicinering sättas in. Jag ställer mig mycket tveksam till om ett barn som endast är två år med säkerhet kan sägas lida av adhd.

Så mitt slutliga råd är att våga prata med föräldrarna och se hur du kan stödja ditt barnbarns utveckling.