Jagär en 81-årig kvinna som egentligen aldrig varit sjuk. Men för ungefär ett halvår sedan fick jag känslobortfall på framsidan av höger lår. Det gjordes en magnetröntgen, som visade att diskarna var hoptryckta och en nerv låg i kläm längst ner i ryggraden. Har aldrig förut haft ont i ryggen.
Gick till sjukgymnast som gjorde ett program för mina behov, vilket jag gjort och känner mig stark av. Men nu börjar jag känna av lite besvär i ryggen, även i benet och foten. Vet och förstår att det inte går att operera. Vad kan jag själv göra för att det inte ska bli värre? Hur stor är risken att jag ska förlora känseln och att benet inte bär?
Det viktigaste i långa loppet är att vara i rörelse, men på rätt sätt! Sängläge när man har sådana besvär är skadligt! Genom att stärka de muskelgrupper som stabiliserar ryggen, framför allt magmuskler och ryggmuskler, rör sig ryggens leder så optimalt de kan så att belastningen på diskar och stödjevävnader minskar.
Programmet du fick av sjukgymnasten är ett sådant program som syftar till att avlasta det onda i ryggen genom att stärka den, så fortsätt du med de övningarna. Om man har en dålig rygg ska man också tänka på att resa sig upp utan att vrida ryggen och inte heller lyfta något och samtidigt vrida ryggen. Det är också viktigt att inte sitta längre stunder eftersom det belastar ländrygg och skadade diskar extra mycket.
Vid diskbråck i ländryggen lindras ofta smärtan eller tröttheten där om man har en stor kudde under benen när man ligger på rygg så att höfter och knän böjs, så kallad psoasställning. Då slappnar nämligen ryggslutet av mycket bättre. Man kan också ligga i så kallad fosterställning så att trycket minskar i ländryggen.
Man skiljer på ett äkta diskbråck, då disken mellan kotorna gått sönder och buktar ut och därmed trycker på nerver från ryggmärgen, och en så kallad diskbuktning då disken endast är försvagad men ändå hel. I ditt fall bedömer jag att det nog kan vara fråga om ett riktigt diskbråck och den vanligaste anledningen när man insjuknar i högre ålder är åldersbetingade förändringar. Smärtan du beskriver i benet är ischias och kan vara mycket besvärlig. Smärtan brukar följa hela ischiasnerven från skinkan, ner i låret, underbenet och foten. Den beror på att ischiasnerven blir utsatt för tryck av diskbråcket men även drabbas av en irritation.
Med god smärtlindring i form av sjukgymnastik, eller hjälp av en kiropraktor eller naprapat läker de allra flesta diskbråcken ut, så att trycket på ischiasnerven minskar och därmed brukar smärtan i både rygg och ben försvinna. I enklare fall tar det någon vecka, i svårare fall ett par månader.
Om smärtan är mycket svår eller långvarig kan man överväga operation, men det är ovanligt att man utför operation mot detta i högre åldrar såvida det inte finns tecken på förlamning: till exempel om man kissar på sig, har svårt att styra urinen eller inte känner att man är kissnödig, om man har domningskänslor kring ändtarmen eller könsorganen eller blir lam i ett ben.
Orsaken till att man då kanske behöver operera är att diskbråck mycket långt ner i ryggen kan trycka på nerver som kan ge bestående allvarliga skador på de reflexer som styr avföringen om man inte söker i tid. Därför ska man inte vänta med att söka vård om man får nämnda besvär som kan vara tecken på förlamning. Jag bedömer dock att risken för att du ska drabbas av förlamning i samband med diskbråcket är väldigt liten.
Det bästa är alltså att dagligen röra på sig och även göra stärkande övningar för rygg och mage, eftersom det är de musklerna som håller upp ryggraden. Bra muskler där förebygger och minskar smärtan i en svag rygg.
