Jag är en 40-årig kvinna som är särbo med en jämnårig man. Själv är jag barnlös, men min partner har två barn, 9 och 13 år, med sin exfru.
Under den tid vi har varit ett par har han alltid varit väldigt snäll, på gränsen till menlös, mot henne. Jag tror absolut inte han har några känslor kvar och jag är inte på något sätt svartsjuk, men problemet är att han ofta döljer och även ljuger för mig om saker han talat med exfrun om.
Barnen har bott med mamman sedan skilsmässan och pappan har träffat dem minst varannan helg samt på lov. Det har alltid varit mamman som satt upp regler för umgänget. Han måste också alltid bekosta resorna för barnen, trots att mamman nu flyttat 20 mil längre bort.
Ibland frågar han mig om råd. Jag säger hur jag tror att jag skulle gjort, men sedan gör han ändå alltid som mamman vill, utan några som helst protester eller åsikter.
Mamman vill att han ska betala hälften av de olika aktiviteterna för barnen, trots att han betalar fullt underhåll och hon får barnbidragen. När det gäller dyra inköp, som cyklar och skidor, tycker jag inte det är konstigt att de delar på kostnaden, men hon vill även att han ska betala hälften av mycket annat, som busskort, barnkalas med mera.
När jag tycker att han ska säga ifrån så vågar han inte det. Han har flera gånger ljugit och sagt att han inte har betalat, men jag vet att han gjort det ändå. Nu börjar hans ekonomi bli riktigt dålig. Han har så mycket lån att han knappt har råd att leva själv. Allt han har går till barnen och han har aldrig råd att unna sig något.
Jag har stabil ekonomi och har alltid varit generös mot honom och barnen. Men det känns som att jag betalar för att han ska kunna ge exfrun pengar. Jag förstår om han vill vara snäll mot barnen, men samtidigt tycker jag att de är så pass stora att han borde kunna förklara för dem att han inte har råd. Hur tycker du att jag ska göra?
Att befinna sig i en konfliktsituation som man påverkas mycket av, men ändå inte har möjlighet att påverka i någon större utsträckning, är väldigt komplicerat. Jag tycker att det är vad du beskriver.
Du påverkas både direkt, bland annat genom att du får betala en hel del gemensamma kostnader, och indirekt, genom att du ser din särbo må dåligt.
Det är väldigt viktigt att du är mycket tydlig inför din särbo och berättar för honom hur du påverkas och hur jobbigt du tycker att det är. Det verkar som om även han tycker att situationen är jobbig. De lögner du kommer på honom med skulle kunna vara ett uttryck för det – hur svårt han tycker att det är att be dig om råd som han sedan inte följer.
Om din särbo avvisar ditt försök till samtal och säger att han inte vill tala om det, så bör du insistera. Säg att det är ett samtal som ni måste ha för bådas skull.
Kanske kan ni boka tid för det, så att ni har gott om tid på er och båda kan vara förberedda och lugna inför samtalet. Under samtalet kan ni också prata om vad ni kan göra för att saker och ting ska bli bättre för honom i relation till sin exfru.
Om problemen ändå kvarstår kan du fundera över om du ska fortsätta att lyssna till din särbo när han beklagar sig. Kanske vore det skönare för dig att slippa lyssna när han ändå inte följer de råd du ger honom? Många i din situation kan känna sig elaka om de inte lyssnar och stöttar sin partner som befinner sig i en jobbig situation. Känner du igen det?
I så fall kan du ställa dig två frågor. För det första, blir problemet för din särbo mindre när han berättar om det för dig och får dina råd? För det andra, mår du bättre av att dela det med honom? Om svaren på båda frågorna är nej kanske du inte ska fortsätta att lyssna och ge råd, eftersom det inte gör det bättre för någon av er.
När det gäller vad man kan säga till barn i 9-13 års ålder, så är min erfarenhet att man kan berätta ganska mycket, så länge man är saklig. Att berätta att man inte har råd med vissa saker utan måste välja vad man vill ha och spara till brukar barn kunna förstå. Det man däremot ska undvika är att baktala den andre föräldern. Barn uppskattar inte att den ena föräldern pratar illa om den andra föräldern.
