Min dotter och jag klarar inte av att mötas utan att det blir bråk. Hon är som en tonåring trots att hon nästan är 30 år. Hon har en otrevlig attityd mot mig. Senaste mötet blev kaotiskt. Hon skällde ut mig efter noter samtidigt som hon skrek att jag skulle ut ur hennes lägenhet.
Jag försöker verkligen anstränga mig till fullo så att det inte ska bli bråk och ovänskap. Men det går inte och jag vet inte när jag gör fel. Bråken leder ofta till att hon har en nedvärderande attityd mot mig och jag känner mig kränkt och ledsen. Hon kan till och med bli mer arg på mig för att hon ser att jag gråter.
Hon är pappas flicka och han hjälper henne med allt. Jag märker hur hon blir irriterad om jag ställer frågor och vill delta. Hon tycker att jag har problem och borde söka hjälp. Jag skulle vilja ha någon form av samtalsterapi för att få bekräftat att detta problem inte bara beror på mig, att jag skulle säga dumma saker eller lägga mig i hennes liv. När jag blir ledsen drar jag mig undan och gråter över att aldrig duga, för så känner jag mig. Hur jag ska hantera detta?
Nu har det gått så långt, att jag orkar snart inte träffa henne. Som jag mår nu borde jag vända mig någonstans men jag vet inte var jag ska få någon hjälp. Hennes äldre bror får ofta trösta mig men han vill inte hamna mellan mig och systern. Han säger “du är vår mamma och du får vara som du är för du är inte dum mot någon”.
Du berättar i ditt mejl att du är väldigt ledsen över hur relationen mellan dig och din dotter ser ut och att du skulle önska att ni hade en bättre kontakt. Det låter som en fin önskan och kanske delar du den med din dotter fast ni visar det på olika sätt och ser olika vägar att nå dit.
Har ni någonsin kunnat prata med varandra på ett bra sätt om er relation du och din dotter? Eller tror du att det skulle vara möjligt? Ett sådant samtal, om det sker när ni båda är lugna, skulle kanske kunna ge dig en större förståelse kring vad hon är så arg och irriterad över. Dessutom kan du få berätta hur viktig hon är för dig och hur jobbigt du upplever att det är med era bråk.
Om ni inte kan ha ett sådant samtal på egen hand så kan ni söka professionell hjälp i form av psykoterapi som ni går till tillsammans. Ibland gör närvaron av en utomstående person som inte känner till er historia men som kan leda samtalet och hjälpa till att fördela ordet att man kommer längre än på egen hand. Ett första gemensamt samtal kan sedan mynna ut i en plan för hur ni går vidare. Kanske behöver ni ingen mer hjälp utan kan gå vidare på egen hand, kanske skulle ni vara behjälpta av flera psykoterapisamtal, tillsammans eller var och en för sig.
Du nämner också tanken att själv söka hjälp och det låter som en god idé. I en samtalskontakt kan du få hjälp att förstå och analysera situationer som uppstår och utifrån den analysen se om det finns beteenden hos dig själv som du skulle vilja förändra och hur du i så fall kan göra den förändringen. Det kan handla om allt ifrån det som utlöser konflikterna och hur du bemöter din dotters beteenden till hur du kan hantera din egen besvikelse och sorg.
Om du finner att det är omöjligt att få tillstånd en förändring mellan er kanske du med hjälp av en psykoterapeut kan försöka hitta sätt att acceptera att det är som det är. Acceptans behöver ju inte betyda att man tycker att saker är bra som de är utan snarare att man ibland måste acceptera och förlikas med saker trots att man skulle önskat sig något annat. Acceptans skulle till exempel kunna handla om att finna en nivå på relation som du kan ha till din dotter som inte är den du helst skulle önska dig men som ändå bättre och mer positiv än den ni nu har?
Om du är intresserad av att gå i samtal, ensam eller tillsammans med din dotter, kan ett första steg vara att du tar kontakt med din husläkare. Ibland erbjuder husläkarmottagningar samtal med psykolog eller kurator, andra gånger kan man vända sig till den psykiatriska öppenvårdsmottagningen. Din husläkare kan säkert guida dig till rätt instans.
