Jag och min man har varit gifta i tio år och vi har två barn tillsammans. Jag mår så himla dåligt varje gång min man har träffat sin mor när inte jag är närvarande. Hon manipulerar honom, vänder honom emot mig och pratar en massa skräp om mig. Trots att han är vuxen lyssnar han urskiljningslöst på henne. Varje gång min man kommer hem efter ett sådant möte bråkar vi om saker som jag förstår att hon sagt till honom. Fast han säger att hon inte har något med saken att göra.
När jag är med och träffar svärmor så är hon alltid väldig trevlig men jag vet att hon är falsk. Hennes största önskan är att vi skiljer oss, det är jag säker på. Jag vet inte om är jag något slags hot mot henne eftersom jag är gift med hennes son och att jag gör allt på mitt sätt och inte lyssnar på henne. Jag prioriterar mina barn och min familj före henne. Jag önskar verkligen att jag slapp denna kvinna i våra liv.
Jag hör från folk vi känner gemensamt, att hon önskar jag inte vore en del av hennes sons liv. När jag berättar det för min man så svarar han, att folk bara pratar en massa strunt. Jag tänker att detta inte ska påverka mig fast det gör det ju innerst inne. Samtidigt vill jag inte göra det till en stor sak.
Jag har tänkt kontakta familjerådgivningen för att få hjälp, så att min man någon gång ska lyssna på mig och ta vårt liv tillsammans på allvar. Det är ju jag och barnen som är hans familj. Vad tycker du jag ska göra?
Du beskriver en situation som låter jobbig och komplicerad och som du inte vet hur du ska hantera då den blir ett problem både i relationen mellan dig och din man och för dig själv.
Att din man vill ha en relation med sin mamma låter rimligt och är sannolikt inget som du ska försöka förändra. Däremot kan ni försöka hitta sätt att undvika att bli osams för saker som har med henne att göra.
Till att börja med tror jag det är bra om ni enas om hur situationen verkligen ser ut. Du skriver att ni blir osams varje gång din man träffat sin mamma utan dig. Ser han det mönstret lika tydligt som du gör eller ser hans version ut på ett annat sätt? Behöver du vara tydligare med din bild eller ligger det något i det han säger?
Jag tror att ett viktigt första steg är att ni kommer till enighet om huruvida hans mamma ger upphov till bråk eller inte. Om ni kan enas om det och därmed få en gemensam beskrivning av problemet tror jag det blir enklare för er att fundera över hur ni ska hitta en lösning.
Om ni har svårt att prata om det på egen hand tycker jag ditt förslag med att kontakta familjerådgivningen låter som en god idé. Förhoppningsvis får ni då båda möjlighet att komma till tals och därmed får ni också lyssna på varandra. Med behandlarens hjälp kan ni sedan försöka mötas i en lösning.
Den andra delen av problemet handlar om hur du ska hitta ett sätt att förhålla dig till din svärmor som inte tär på dig så mycket. En fråga som väcks hos mig när jag läser ditt brev är hur din svärmor är som farmor till era barn? Tycker de om henne och tycker hon om dem?
Att få ha en farmor eller annan person ur den äldre generationen som en del av sitt liv är för de allra flesta barn en mycket fin sak. Kanske kan du se hennes goda sidor som farmor och på så sätt hitta sätt att uppskatta henne?
I annat fall kanske du får jobba med att acceptera att det finns en person i ditt liv som du inte tycker så mycket om men som trots det kommer att finnas där då hon är en del av din familj.
Att hitta sätt att acceptera en person som man inte tycker om är inte alltid det enklaste. Acceptans är en utmaning och det kräver träning men då brukar det gå. Tänk på att acceptans inte är detsamma som att tycka om utan istället handlar om att se saker precis som de är och låta de känslor som väcks få finnas där. Om du vill läsa om acceptans skulle jag rekommendera dig att läsa en bok av Anna Kåver som heter Att leva ett liv, inte vinna ett krig.
