Trots att jag snart är 55 år har jag svårt att leva ett eget liv och efter eget huvud påverka min egen tillvaro. Min mamma och hennes syster har jämt varit dominanta och många gånger använt andra människor för att få sin vilja igenom. Så har det varit sedan jag var liten och det har fortsatt även i vuxen ålder.
Trots att min sambo sedan tio år vet hur det är vill han inte lyssna på mig utan låter istället dem regera. Jag jobbar heltid och försöker samtidigt hinna handla, städa och tvätta hos mamma och ibland även hos moster.
Båda har hemtjänst men det räcker inte långa vägar till deras behov.
Min sambo hjälper alltid till med tyngre hushållsarbete i hemmet. Det är bra, men samtidigt vill han alltid bestämma över vad jag gör, inte minst när det gäller min fritid.
Jag hjälper alla så gott jag kan men det känns nedslående när jag hamnat på samma plats som en liten skolflicka igen. Alla andra anhöriga är borta. När de levde var det ordning och rättvisa i familjen.
Helst av allt skulle jag vilja flytta. Men det skulle mamma och moster aldrig gå med på. De är numera väldigt sjukliga och äter många olika mediciner.
Det låter som att du befinner dig i en livssituation där du känner dig klämd och styrd ifrån flera håll och är trött på att ha det på det sättet. Du skriver ingen fråga i ditt brev så jag vet inte riktigt vad det är du önskar få hjälp med, men en tanke som slår mig är att det låter som att du skulle behöva stanna upp och verkligen fundera över hur du vill ha ditt liv. Hur mycket vill du hjälpa andra som behöver dig och med vad? Vad utöver att finnas till för andra vill du hinna med?
Utifrån de funderingarna kan du kanske betrakta din situation som två delvis separata problem. Det ena handlar om din mamma och moster som du beskriver som väldigt sjukliga och därmed sannolikt har ett stort behov av stöd och hjälp av dig just nu och en viss tid framöver. Hur mycket känner du att du vill och orkar hjälpa dem? Behöver du säga nej till vissa saker? Vad tror du händer om du skulle göra det? Kommer din mamma och moster blir besvikna på dig? Kanske arga? Skulle du i så fall kunna stå ut med deras reaktioner men ändå stå fast vid det du känner fungerar för dig? Eller tror du att de kanske skulle förstå dig och dina behov om du presenterade dem?
Det andra problemet handlar om din relation till din sambo. Du skriver att han alltid vill bestämma över vad du gör. Är det så att han faktiskt också bestämmer över dig? Utövar han någon form av fysiska eller psykiska hot mot dig som gör det svårt för dig att bortse från hans krav och följa din egen vilja? Om så är fallet är det väldigt viktigt att du söker hjälp så att du kan ta dig ur den relationen. Vänd dig till exempel till din vårdcentral eller psykiatriska öppenvårdsmottagning där du bor och beskriv din situation så att du kan få adekvat hjälp.
Om det snarare är så att ni hamnat i ett mönster av att han bestämmer över dig men utan hot eller våld låter
det som att ni skulle behöva bryta er ur det. Sannolikt är det du som kommer att behöva driva på en förändring och på olika sätt stå upp för och genomföra dina önskningar och din vilja. Det är kanske inte något han kommer att uppskatta. Den som är van att bestämma brukar tycka att den ordningen gärna får fortgå men blir det besvärligt för honom är det snarast något han får lära sig att leva med och hantera.
Om det visar sig bli svårt kanske parterapi kan vara en väg för er att gå. I en parterapi ges utrymme för båda att uttrycka sin syn, åsikt och vilja och när bägge parter hört varandra kan man försöka nå lösningar som fungerar för båda. Det är ju ni som delar livet och en gemensam framtid, så varför inte göra vad du kan för att se till att få den på ett sätt som du och ni önskar.
Finns det någon vän du kan tala med om din situation? Att förändra saker i livet är för de allra flesta en ganska tuff process och det kan vara skönt att ha någon vid sin sida som stöttar och uppmuntrar i det.
