Jag och min make har varit tillsammans i mer än 40 år och bott i samma villa sedan början av 1980-talet. För två år sedan flyttade en ensamstående kvinna in i ett hus lite längre ner på gatan. Hon är i 40-årsåldern och springer efter min man så ofta hon kan. Hon smickrar honom och gör sig till på alla sätt, gärna så att jag också hör det. När min man är i trädgården gör hon sig gärna ärenden åt vårt håll.
En dag hittade jag en pläd i bagageutrymmet och frågade varför den låg där. Min man svarade inte men blev irriterad över min fråga. Jag är inte frisk och min man har fått tillfredsställa sig själv. Det har han ha slutat med nu och det måste bero på att han är tillsammans med denna kvinna.
Jag har aldrig blivit så förnedrad i hela mitt liv. Vad ska jag göra? Trots mina misstankar vill jag inte skiljas! Vill inte att detta ska gå ut över barn och barnbarn.
Till att börja med skulle jag vilja fråga dig om du är beredd att tala med din man om dina misstankar om att han är otrogen? Du skriver att du frågat om pläden i bilens bagagelucka men kanske behöver du fråga mer direkt om det är så att han bedrar dig. Att ställa frågan till honom kan självklart kännas skrämmande. Du öppnar ju för möjligheten att få ett svar som du helst inte önskar. Samtidigt kan rädslan för att få ett oönskat svar leda till problem i sig. När du inte vet får du mycket utrymme för fantasier, gissningar och misstankar och även de plågar dig. Den plågan är dock svårare att påverka eftersom du faktiskt inte vet om problemet finns eller inte.
Om det skulle visa sig att du har rätt i dina misstankar, att din man faktiskt har en affär, vad vill du då göra?
Du skriver att du inte vill skiljas. Betyder det att du vill fortsätta leva tillsammans med honom även om han har en relation med en annan kvinna? Finns det i så fall villkor som du skulle vilja sätta upp för er relation och som du skulle behöva tala med honom om. Behöver du själv hjälp för att orka leva med honom med vetskapen om hans relation?
Skilsmässa kan kännas som ett oönskat alternativ av många skäl. Allt ifrån att man fortfarande älskar den andre och faktiskt inte vill leva utan honom eller henne till att man är rädd för att vara ensam eller inte klarar sig ekonomiskt på egen hand. I ditt brev skriver du att du inte vill att ni ska skilja er då det skulle gå ut över barn och barnbarn. Det är svårt för mig att veta vad det betyder för just dig, men jag tror att det är viktigt att du själv funderar över det liksom över vilka andra skäl som står i vägen för dig och om det är något du kan få hjälp att hantera. Kanske behöver du tala med någon om din situation? Går det att tala med dina barn eller har du andra vänner eller släktingar runt dig som kan vara till stöd? Om inte tycker jag du ska överväga att söka professionell hjälp.
Du skriver också att du aldrig känt dig så förnedrad som nu. Många som blir bedragna beskriver just den känslan. En känsla av att ha blivit lurad av den man älskar och trodde älskade en, av att andra visste men inte man själv och en känsla av att i andras ögon bli tillintetgjord. Då kan det vara viktigt att stanna upp och fundera över vari förnedringen ligger. Och om det verkligen är den som blivit bedragen som ska känna förnedring och skam eller om det kanske snarare är den som bedragit som borde göra det? Ibland kan det hjälpa att tänka på vad man själv skulle haft för åsikt om det gällt en annan person. Om en nära väninna till dig blivit bedragen av sin partner, tycker du då att hon borde känna sig förnedrad eller är det partnern som varit otrogen som borde bära skammen?
Om det skulle visa sig att din man inte varit otrogen, hur skulle det kännas? Skulle du ha fortsatt tillit till honom eller tror du misstankar skulle leva kvar eller lätt väckas på nytt? I så fall kanske det skulle vara meningsfullt för er att tillsammans gå i parterapi? Det skulle kanske hjälpa er att minska risken för att liknande situationer dyker upp i framtiden.
