Jag är en 43-årig kvinna som lever i ett äktenskap med en jämngammal man sedan tjugo år tillbaka. Vi har två barn i yngre tonåren och jag betraktar oss som en välfungerande familj.
Problemet är att min man sedan några år tillbaka verkar leva med en irritation som ständigt lurar under ytan.
Han har otroligt kort stubin och får vredesutbrott över småsaker. Det kan räcka med att dottern lämnat en tepåse i vasken. Han får inte den typen av utbrott som gör att jag och barnen är rädda för honom på något sätt. Absolut inte! Men hans dåliga humör påverkar hela familjen. Jag och barnen kan vara på ett strålande humör men så stormar maken in och irriterar sig på någon småsak och då blir både jag och barnen illa till mods.
När jag träffade min man var det jag som var den hetlevrade av oss båda. Men i takt med att han gjorde karriär och fick allt mer ansvar i sin yrkesroll, så har irritationen kommit smygande. Jag vet att han har en extremt stressig arbetssituation och han jobbar jämt.
Både jag och barnen har försökt prata med honom om hans humör, men han är helt oförstående. Han tycker inte alls att han är en “surdeg”. Bör kanske tillägga att även släktingar och vänner reagerat på makens humör och att våra barn ibland undviker att ta hem kompisar för att de tycker det är pinsamt att pappa skäller på dem.
Det låter som att din mans negativa humör verkligen ställer till det för er på olika sätt och får negativa konsekvenser för hela familjen.
Du skriver att din man är väldigt stressad och att hans humör försämrats i takt med att han fått ett ökat ansvar på sitt arbete. När stressen aldrig minskar kan det leda till att irritationen inte heller hinner sjunka undan mellan varven. Irritation och ilska är dessutom känslor som kan bli självförstärkande. Är man arg är det lätt att fortsätta att vara det. Ilska kan så att säga göda ny ilska och tendensen att elda upp sig blir allt mer befäst.
Successivt behövs det därmed allt mindre för att trigga en ny ilskereaktion. Det låter som att det kan vara så det blivit i din mans fall. Stämmer det tycker du?
När man väl blivit arg väcks ofta lusten att få ge utlopp för känslan. Får man göra det ger det en tillfällig lättnad i den egna irritationen vilket känns skönt, åtminstone på kort sikt.
Du skriver att din man tar ut sin irritation på er i familjen vilket också är ganska vanligt. Kanske törs man inte bli arg på den som faktiskt ger upphov till ilskan medan det känns lite mer ofarligt att bråka med sina nära och kära. Den lugnande effekten uppnås ju även om man inte tar ut ilskan på den som egentligen är upphov till den.
I din mans fall är det kanske så det har kommit att bli, han blir irriterad på jobbrelaterade saker men tar ut det på er i familjen då det känns mer ofarligt och ger honom den tillfälliga lindring han önskar. Kan det stämma tror du?
Det finns bra och effektiv behandling både för att komma till rätta med stress och för att lära sig kontrollera sitt humör. För att behandlingen ska vara framgångsrik krävs dock att din man i det här fallet inser problemet och känner en lust att försöka åtgärda det.
Det låter på din beskrivning som att han inte riktigt delar er upplevelse av problemet. Kanske måste ni trots det fortsätta vara tydliga med honom om att det är ett problem, om inte för honom själv så för er andra. Om det är svårt för er att få gehör för er åsikt, finns det någon person utanför familjen som du tror skulle kunna tala med honom och som han skulle lyssna mer till?
Hur mår din man i övrigt? Att leva med en hög stressnivå över en längre tid tär på både kropp och psyke på många sätt. Uppvisar han även andra stressymptom, till exempel sömnsvårigheter, minnessvårigheter eller koncentrationsproblem? Om så är fallet kanske det kan vara en ingång till att tala med honom om hur han mår och att han måste göra förändringar i sitt liv för att börja må bättre och bli gladare?
