Jag har en son som fyller 20 år nu. Han har aldrig träffat sin pappa så jag har uppfostrat honom helt ensam.
Han jobbar cirka tolv timmar i veckan och tycker det är mer än nog. Han sitter vid sin dator från det han går upp vid 13-tiden på dagarna till klockan 2-3 på natten när han inte jobbar. Då arbetar han från klockan16 till 21.30.
Så fort jag ber honom om att städa sitt rum, som att plocka ut tallrikar, glas och muggar, så svarar han alltid “senare” vilket kan vara flera dagar efteråt. När jag säger till upprepade gånger svarar han “håll käften jävla kärring”. Någon gång har han till och med bett mig att “gå och dö”.
Han tycker själv att han är mer intelligent än sina kamrater och att jag är en idiot. Ingen i vår bekantskapskrets tror på mig när jag berättar om detta utan tycker han är världens gulligaste kille. Jag har sagt åt honom åtskilliga gånger att jag vill att han ska flytta eftersom han inte tål mig och vägrar att betala mer än 2 000 kronor per månad fast han äter för mer än det.
Jag känner mig så maktlös och vet inte vad jag ska göra eftersom jag inte kan sätta honom på gatan. Det är ändå min son.
Hjälp mig innan all min energi är borta
Det låter som att du och din son hamnat i ett väldigt jobbigt mönster där ni båda tär på varandra, ett mönster som ni säkert båda skulle må bra av att lyckas bryta så det är jättebra att du funderar på hur det kan ske.
Den första åtgärden kan låta banal men är ju att prata med varandra. Jag förstår att du försökt ta upp det här många gånger men utifrån ditt brev låter det som att det inte gett önskat resultat. Trots det skulle jag vilja uppmana dig att försöka en gång till.
Inför det samtalet föreslår jag att du funderar igenom vad du vill att din son ska hjälpa till med i hemmet och hur mycket du vill att han ska betala för att bo hemma. Varierar dina förväntningar på honom med vad han har för sysselsättning? Somliga föräldrar anser att barn som pluggar eller arbetar kan få slippa en del uppgifter i hemmet medan barn som inte gör något på dagarna får hjälpa till mer i hemmet. Andra föräldrar anser att barn som har jobb kan betala en större del hemma. Tydliggör för honom hur du tänker.
När du vet hur du vill ha det kan du ta initiativ till ett samtal. Hur brukar du tala om det här med honom? Sker det ofta oplanerat då du i stunden ser att han inte gjort det du önskat och du blir irriterad och besviken? Det senare är lätt hänt men när känslorna är starka är risken stor att man inte når varandra utan att det bara blir ett bråk utan lösning.
Om du känner igen dig i det vore det bra att försöka ta det här samtalet när du är lugn. Kanske kan du till och med “boka tid” med din son? Då kan du berätta hur du upplever situationen och att du skulle önska en lösning som fungerar för er båda och som ni kan hjälpas åt att finna. Vilken lösning ni landar i kan samtalet få utvisa men jag gissar att ni behöver tala både om hans boende och er relation. Oavsett om han bor med dig eller bor själv misstänker jag att du gärna vill att ni ska ha det bättre med varandra.
En ytterligare sak att testa i detta samtal är det som kallas jag-budskap. Det går ut på att försöka vara tydlig med hur man själv känner och tänker (“Jag blir ledsen när du säger så till mig”) snarare än att man talar om för den andre vad han eller hon ska göra eller gör fel (“Du uppför dig illa!”). Genom att tala på det viset blir man mindre anklagande vilket i sig brukar öka chansen att den andre inte går i försvar utan faktiskt lyssnar på det som sägs.
Om du tror det är omöjligt att ha ett bra samtal med din son nu när er relationen är så spänd kanske du kan ta hjälp. Ibland är det lättare för barn att tala vuxet med någon annan än sin förälder. Du skriver att andra som känner honom tycker att han är jättegullig. Kanske kan någon av dem som han just nu lyssnar mer på medla i ett samtal mellan er? Eller tala direkt med honom för att framföra dina tankar men också möta honom i hans syn på situationen och höra hans förslag till lösning?
