Jag är en 50-årig kvinna och min far är över 80 år. Han dricker, och har alltid gjort det. Nu dricker han inte lika mycket som förr, jag gissar eftersom kroppen inte orkar med det, men det har aldrig helt tagit slut, även om han haft torra perioder emellan.
Vi runt omkring honom har i alla fall slitits ut. Mor dog för ett par år sedan, jag tror hon bara gav upp till slut. Min fars drickande har alltid varit en familjehemlighet, men en sådan som “alla” troligen vetat om. Men vi skulle aldrig prata om det. Inte heller nu.
Jag har lyckligtvis fått professionell hjälp för att kunna hantera detta livslånga trauma, men mina syskon har det inte. Och jag kan se hur det plågar dem.
Jag har försökt att be dem att söka hjälp eller att i alla fall börja prata öppet om problemet, men det går trögt, de vill inte. Vad kan jag göra för att hjälpa dem att hantera denna “familjehemlighet” på ett bättre sätt?
Ulla
Relationsexperten Ingemar Gens svarar:
Ja, att någon i familjen dricker är ett problem du delar med alldeles för många. Också tystnaden kring det – “elefanten i rummet” – är väldigt vanlig. Beräkningar visar att det finns ungefär en halv miljon människor i Sverige som missbrukar alkohol. Räknar man in alla människor som drabbas av drickandet handlar det ju om flera miljoner. En hel familjs göranden kan cirkla kring en enda persons ständiga jakt på alkohol.
Jag mötte en gång en kvinna som berättade att hon som 5-åring skötte en alkoholiserad far och ett yngre syskon. Hon lagade mat, torkade spyor, tog med sitt syskon till dagis – allt utan att omgivningen egentligen visste vad som pågick. Vanligt är att familjemedlemmarna – precis som hos er – varit “möjliggörare”, alltså sett till att supandet kunde/kan fortsätta, genom att just hålla det hemligt/omärkligt. Skammen att ha någon därhemma som dricker är outhärdlig för de flesta.
Man kan inte förändra andra bara sig själv, så nej, det är egentligen ingenting du kan göra för att förändra inställningen hos dina syskon – den önskan måste komma från dem. Men du har förstås rätt att prata om hur du känner det, har upplevt din uppväxt och hur du ser på din pappas drickande. Ni är trots allt alla vuxna och delar ungefär samma upplevelser. Du kan inte göra något åt din pappas drickande heller, mer än misstycka, vara ärlig och förstås hålla dig därifrån om hans beteende är för plågsamt. När man själv blivit “räddad” och fått hjälp vill man så gärna att andra drabbade ska få uppleva samma befrielse.
Har du plågats värst av din pappas missbruk? Dina syskon kanske höll sig mer borta? Eller tvärtom? För det kan ju vara så att var man befinner sig i syskonskaran också avgör hur påverkad man blir av det som pågår. Det finns stödföreningar för anhöriga till alkoholister – Al-Anon, till exempel – men det är kanske överspelat idag för dig och dina syskon? Kan du inte fortsätta som nu med att öppet och ärligt tala om er uppväxt med en alkoholiserad far och plågad mor? Kanske dina syskon då på ett eller annat sätt så småningom ger sig in i samtalet och delar sina erfarenheter med dig.
Ingemar
