Jag har varit otrogen mot min man som jag varit gift med i 30 år, det har aldrig hänt tidigare. Det skedde under en jobbkonferens. Jag kände honom nästan inte alls, och efter lite vin och trevligt samtal följde jag med honom upp på hans rum. Det var spännande såklart och vi hade det fint. Men dagen efter ångrade jag mig något fruktansvärt. Det borde inte ha skett. Jag förstår inte hur jag kunde göra något sådant. Min man och jag har det fint tillsammans, också på det sättet. Nu brinner jag nästan upp av ånger. Ska jag berätta vad som hände för honom? Jag klarar nästan inte av att bära denna börda. Jag skäms och jag vet att det aldrig kommer hända igen.
Ångerfull
Relationsexperten Ingemar Gens svarar:
Du delar nog dilemmat med väldigt många. Undersökningar visar att ungefär en fjärdedel av svenskarna har varit otrogna någon gång och tio procent har varit det mot sin nuvarande partner. Det är alltså inte alldeles ovanligt, men absolut ingenting “som alla är”. Precis som i ert fall är det ofta alkohol som ställer till det och får människor att bryta sitt äktenskapslöfte.
De flesta av oss är stenhårda – otrohet är “förbjudet” – och de flesta är överens om att även om attraktionen till andra kan finnas där får den inte levas ut. Det sägs också att kvinnor skulle vara mindre toleranta än män till en utomäktenskaplig affär, men det kanske bara är ett antagande som finns kvar från den tiden då det i huvudsak var män som hade någon vid sidan om. Idag verkar snedstegen vara ganska könsneutrala.
Ångern delar du nog också med de flesta, insikten om vad de där timmarna efter firmafesten kan ställa till med får nog merparten att kallsvettas. Skammen och ångern verkar bli näst intill outhärdlig, och då ligger bekännelsen nära till hands. Men statistik visar att trots det väljer de flesta att fortsätta hålla otroheten hemlig. De som berättar kanske hoppas på förlåtelse, att snedsteget inte ska uppfattas som “hela världen” och att partnern nu ska vara villig att stryka ett streck över det hela och gå vidare – som respons på ärligheten.
Om du ska berätta eller inte kan bara du avgöra. Men ärlighet är kanske inte alltid en dygd, inte i varje situation det rätta valet. Kanske kan frågan “Kan det komma något gott ur att jag berättar för min man om min otrohet” ge vägledning? Du kan omöjligt veta vad konsekvenserna av ett erkännande blir, men kanske kommer du trots det fram till att du måste berätta för att inte “brinna upp”?
