Veterinärerna ger olika besked om anaplasman

Malignoisen Idonn, importerad som vuxen från Danmark, 4 år, fick diagnosen “fästingburen anaplasma” efter flera om och men och feldiagnoser. Han magrade, led av osläcklig törst, men kunde inte dricka ordentligt (det mesta hamnade utanför), musklerna på vänster sida förtvinade. Vänstra ansiktshalvan är fortfarande betydligt mindre, han ser utmärglad ut på den sidan. Då det var som värst fick han speciella ögondroppar, eftersom han inte kunde blinka.

Efter en dunderkur antibiotika och en stor dos Prednisolon Pfizer 10 mg – som skulle ges i sjunkande dosering under lång tid – blev han sakta bättre, men hade ofta tillfälliga tillbakagångar. Detta har nu pågått ett helt år, han är sämre/bättre/värre/nästan bra etc… i oregelbunden följd. Egentligen skulle han inte ha mer cortison, för njurarnas och leverns skull, men efter telefonkontakt med veterinär har vi fått ta upp det igen. Så snart vi slutar med det helt försämras han ganska snabbt och börjar halta igen. Han äter bra och vill gärna fara runt, även då han är som sämst… Men han är ju en aktiv hund, utbildad väktarvovve.

Undrar om du har större erfarenhet av detta otyg, än de veterinärer som vi haft kontakt med. En hade ingen aning om vad det var, en sade att det var en lätt sak att avhjälpa och en att det var dödligt, en ansåg att hunden kunde leva normal, utan besvär om man hade tur.

Vad tycker du? Ibland, när det är som värst, känns det mest rätt att låta honom slippa detta – sedan piggnar han till och verkar nästan normal, även med sitt “sneda” ansikte.

Veterinär Erik Lundberg svarar: 
Anaplasma är en bakterie som många fästingar bär på. Den smittar över till hunden vid fästingbett och kan sedan angripa de vita blodkropparna där den tar sig in i cellen. Vissa hundar märker inte av infektionen alls – andra blir sjuka och allmänpåverkade.

Jag förstår din frustration av alla veterinärers olika besked om denna sjukdom. Det beror på att det finns allt för lite forskning om anaplasma. På basis av vilka artiklar och böcker man läst, och vilken klinisk erfarenhet man har, skaffar sig veterinären en egen syn på anaplasmosen.

Själv uppfattar jag att många hundar kan klara av anaplasmainfektionen utan symtom, en del får akuta symtom som svarar bra på antibiotika och att en mindre grupp drabbas av mer kroniska besvär – då av immunologisk art som kan ha startats av den bakteriella infektionen. Kortison har ofta bra effekt i den sistnämnda gruppen.

Ett vanligt problem vid anaplasmadiagnostik är nog att hundar, liksom vi människor, kan drabbas av flera sjukdomar samtidigt. Symtombilden hos din “malle” tyder på det. Rimliga doser kortison, som lindrar besvären, brukar de flesta hundar tåla bra under mycket lång tid.