Med anor från vikingatiden
Welsh corgi pembroke fungerar fint i grupp.
Den här trevliga lilla spetshunden har en märklig historia. Man vet inte säkert om vikingarna hade med sig västgötaspetsar till England, som senare avlades fram till Welsh corgi pembroke, eller om det var tvärtom…
Vad man däremot vet är att de två raserna är mycket lika varandra och ungefär lika gamla. Och helt säkert är att vi har att göra med synnerligen trevliga hundar som utan vidare kan rekommenderas äldre människor som nöjer sig med kortare vandringar.
Men de följer givetvis med på längre turer också. Dessutom hänger de gärna med ut i skogen eller till appellplanen för lite lydnadsträning.
Man kan inte påstå att Welsh corgi pembroke hör till de bästa eller lämpligaste lydnadshundarna. Men ändå finns ganska många exempel på corgis som klarat sig utmärkt i lydnadsringarna. Annars är de renodlade sällskapshundar som nått sina största tävlingsframgångar i utställningsringarna. Dock ska understrykas att de hör till rasgrupp 1, vall-, boskaps- och herdehundar. Hundar ur den gruppen brukar vara mycket lyhörda för flockledarens signaler och därtill arbetsvilliga.
Intressant när det gäller corgins historia är att den haft ganska mycket att göra på gårdarna, för det var där den hörde hemma. Den fick vakta, jaga råttor, vara sällskap med mera. Slutligen blev den en vallande hund.
Numera är den vanligast som sällskapshund och som sådan enormt populär över hela världen. Bidragande till detta är naturligtvis att det är den engelska kungafamiljens ras.
Att brittiska hovet håller sig med de här hundarna ger en tydlig vink om rasens hemland, som förstås är Storbritannien och namnet berättar att rötterna finns i Wales.
Pälsen ska vara tät och får ha alla toner av rött eller fawn (hjortfärgat rödbeige) eller svart med tanteckningar.
Mankhöjden för rasen ligger på 25-30 cm.
Likheterna, när det gäller kroppsformen, är mycket lik vår västgötaspets. Men corgin har, som synes, helt andra färger.
Läs mer om welsh corgi pembroke här: http://www.swck.org/
