Samma ras men fyra varianter
Belgisk vallhund groenendael är en mjuk och lättjobbad hund. Mycket lärarktig.
Belgisk vallhund groenendael
Groenendael är en av fyra rasvarianter av belgisk vallhund, de andra tre är tervueren, malinois och laekenois. Dock anses den förstnämnda vara den som är minst hårdför.
Ursprungligen är detta, som namnet antyder, en vallhund. I dag används den för många uppgifter, till exempel som vakthund, spårhund, lydnadshund med mera. Men lika duglig som den är som tjänstehund är den som familjehund.
Valparna av den här rasens olika varianter hör till det sötaste man kan få se. Men med belgiska vallhundar, som med andra raser, är det förstås viktigt att erinra sig om att valpen växer upp till en stor hund med behov och drifter som den måste få utlopp för. Därför lämpar sig belgiska vallhundar bäst för den aktive hundägaren, som tycker om att vara ute i skog och mark, som gillar att gå kurs med sin hund och träna den.
Träningen och kursverksamheten behöver inte syfta till att göra en tävlingshund. Det räcker med enkla övningar, till exempel spårarbeten och lydnaddressyr, för att hunden ska få utlopp för sina naturliga drifter.
Belgaren anses vara glad, livlig, alert, intelligent och väldigt social. Det sistnämnda gör att den inte tycker om att bli lämnad ensam. Den vill alltid vara en del av flocken och jobba tillsammans med den.
Groenendaeln är en svart och långhårig hund.
Belgisk vallhund malinois
Malinoisen anses vara den mest hårdföra av de fyra rasvarianterna.
Belgisk vallhund malinois anses vara den tuffaste av de fyra varianterna. En synnerligen bra brukshund i rätt förares händer.
På senare tid har “mallen” vunnit oerhört i popularitet när det gäller brukstävlingar. Där förr schäfern dominerade, t ex i grenarna IPO och skydd är det nu “mallen” som utgör flertalet. Inte minst kunde de som besökte de senaste SM-tävlingarna i bruks och IPO få åsyna bevis för detta. Den stora merparten av startfältens deltagare utgjordes av dessa belgiska vallhundar.
Eftersom rasvarianten är tämligen hårdför är det är bra om den som skaffar sig en sådan hund har vana från tidigare hundhållande!
Mallens päls skall vara mycket kort på huvudet, på öronens utsidor och nertill på benen. Den skall vara kort på resten av kroppen; mer riklig på svansen och runtomkring halsen, där den skall bilda en krage, som börjar vid öronbasen och sträcker sig ända till strupen. Dessutom skall lårens baksidor vara försedda med fransar. Svansen skall vara lätt borstig, men inte ha plym. Bara röd fawn med svart mask.
Belgisk vallhund tervueren
Tervueren och groenendaelen är i stort sett lika när det gäller temperament, det vill säga tämligen milda och med stor arbetsvilja, det sistnämdna är för övrigt en egenskap de delar med de andra kusinerna.
“Terven” är mycket lik sin svarta kusin när det gäller temperamentet. De ligger faktiskt så nära varandra att det då och då händer att det dyker upp en “terv” i en svart valpkull.
Tervueren är, liksom sin svarta kusin, långhårig och får vara röd fawn med svärtade hårtoppar eller grå fawn med svärtade hårtoppar, bägge med svart mask. Röd fawn föredras. Den röda färgen skall vara varm och varken vara ljus eller urvattnad.
Belgisk vallhund laekenois
Detta är den minst vanliga av de fyra varianterna av belgisk vallhund. Den första representanten för rasen kom till Sverige så sent som 1984.
Det här är den strävhåriga varianten bland kusinerna. Den skall vara röd med en antydan av svärta på noshåren och svansen. Pälsen ska vara sträv, torr och ge ett raggigt intryck. Överlag ska pälsen vara cirka sex cm lång men kortare på huvudet. Pälsen ska vara röd, som hos terven och mallen.
Som framgår av rasnamnet kommer de här hundarna från Belgien.
Hanhundarna ska, enligt rasstandarden, vara cirka 62 cm medan tikarna ska hålla en mankhöjd av 58 cm.
Läs mer om de fyra belgiska vallhundarna här: http://www.afbv.se/
Text och bild: Hans Norling
