En ras med mycket gamla anor
Spirre på kantarellsökkurs. Hon visade att det finns ganska gott om hund i den här lilla kroppen!
I vårt land var den här näpna lilla hunden känd som dvärgspets, vilket var en direkt översättning av den tyska namnet zwergspitz. Men det rätta namnet är numera pomeranian. Men namnet ändrar inte på det faktum att vi har att göra med en tuff ras som har ett mycket gammalt ursprung.
Man tror att rasen historia går att spåra så långt tillbaka som till stenåldern. Vid utgrävningar har man funnit lämningar vid stenåldersboplatser efter små spetsar som är mycket lika dagens pomeranian. Rasens ursprung finns i Tyskland, där bland annat den tyska spetsen kan spåras i anorna. Men sitt slutgiltiga utseende fick pomeranian i England, där också den första rasstandarden togs fram. Fortfarande anges dock Tyskland och ibland också Polen som rasens hemland.
Sitt namn har rasen fått av den tyska regionen Pommern.
De här hundarna är små och bedårande söta. Men man ska komma ihåg att det är en hund och även om den främst är en sällskapshund, så har den samma krav på aktivering som alla andra hundraser. Visserligen behöver inte en pomranian kilometerlånga rastsningsrundor. Men den mentala stimulansen går det inte att ge avkall på. Det handlar om en liten tuffing som utan vidare ger sig i kast med ett flertal hundsporter.
Pomeranian är en alert ras med en positiv inställlning till det mesta. Det sägs att den är hemkär och nästan helt utan jaktlust. Dess intresse för spårarbete visar dock att jakten finns där. Kanske att det krävs lite mer motivation för att få igång det? På det hela taget är rasen frisk, även om problem med knäleder och hormonella besvär har noterats.
Jag har haft en pomeranian i en kantarellsökkurs och faktum är att hunden, Spirre, klarade sig bäst av deltagarna. Den lärde sig snabbt att identifiera vittring av kantareller och lika kvickt lärde den sig att markera sina fynd genom att sätta sig vid svampen. Detta förstås till stor glädje för matte!
Enligt rasstandarden är storlek, färg och päls enligt följande:
“En mycket kort liten hund med en dubbel päls (täckhår och underull) som står rakt ut från kroppen. Den har en högt ansatt svans buren över ryggen och små upprätta öron. Mankhöjd är 18-22 cm. De vanligaste förekommande färgerna är: orange, orangesobel, röd, svart, creme och vargsobel. Andra färger förekommer.
Den har en lättskött päls som sällan tovar sig. Pälsen behöver borstas igenom varannan vecka och oftare vid fällning.”
En ung pomeranian säger “Hej till publiken!”.
Läs mer om pomeranian här: http://www.pomeranianklubben.se/
Text och foto: Hans Norling
