I slutet av förra året befann sig Inger Karlsson, 62 år, i Guldheden i centrala Göteborg för att hälsa på sin dotter Eva och hennes familj. När Eva med 2-åriga dotterdottern Linn skulle skjutsa henne hem igen, kom fyra små kattungar fram och strök sig mot deras ben.
De hemlösa kattungarna hade sökt skydd undan vinterrusket i ett buskage vid en parkering. Så fort någon kom dit brukade de springa fram för att hälsa och bli omklappade.
– De var ungefär tio veckor gamla och otroligt kelsjuka, så vi gosade med dem en stund, berättar Inger. Eva hade sett dem tidigare och försökt ta reda på var de hörde hemma, men ingen ville kännas vid dem. Vi tyckte så synd om dem. Det var jättedåligt väder och de hade ingenstans att ta vägen.
När det var dags att åka samlade Evas sambo Martin ihop kattungarna för att de inte skulle bli påkörda.
– Då upptäckte vi att en av dem saknades. Vi letade efter honom och jag kikade till och med under bilen för säkerhets skull, men där var det tomt.
Så Inger, Eva och lilla Linn körde till huset i Rörmossen, strax norr om Kungälv, där maken Sven-Göran, de tre hundarna, fem katterna och tolv ankorna väntade. Efter en långpromenad och en fika var det dags för Eva och Linn att återvända till stan.
– Jag skulle bara säga hejdå till tösabiten som satt i barnstolen, när vi plötsligt hörde ett ynkligt jamande, minns Inger som bad sin dotter att stänga av motorn.
Då stack plötsligt ett litet katthuvud fram bakom höger framdäck!
– Fastän jag kände igen den lille stackaren från Guldheden trodde jag nästan inte mina ögon. Hur kunde han ha överlevt en sådan resa? Vi hade ju kört både inne i stan och ute på motorvägen i flera mil! utbrister Inger.
Inger Karlsson hade bestämt sig för att inte skaffa fler husdjur. Hon hade redan fem katter, tre hundar och tolv ankor. Men vem kan motstå lilla Humlan!
Genast hemmastadd
Med hjälp av kattmat lockades den hungriga fripassageraren fram och bars sedan in i värmen. Trots äventyret han just varit med om verkade han inte ett dugg skärrad. Istället spatserade han kavat omkring i huset och bekantade sig med katter och hundar. Att hundarna inte är vilka vovvar som helst, utan en jakthund och två dobermannblandningar som lätt skulle kunna sluka en kattunge till mellanmål, bekymrade honom inte heller.
– Det var inga problem alls! Både Stina, Shandy och Maxi var jättesnälla mot honom direkt. De kände nog att han var liten, tror Inger.
Som den inbitna djurvän hon är beslutade hon sig snabbt för att behålla den modiga lilla kattpojken, som barnbarnet döpte till Humlan.
– Vi hade visserligen bestämt att vi inte skulle ha fler husdjur, men den där lille rumpnissen gick inte att motstå!
Det är inte första gången som Inger och Sven-Göran öppnar sitt hem för herrelösa djur. Blandrastiken Shandy, som nu är 13 år, hittades som unghund springande lös i Göteborgs hamn, troligen avslängd från ett utländskt fartyg. När luzernstövaren Maxi alltid rymde tröttnade husse och skulle avliva hunden. Hans liv räddades av paret Karlsson. Katten Simon smugglades in på ett grupphem av de boende men upptäcktes av personalen och fick inte bo kvar.
– Honom tog vår dotter hand om, berättar Inger. Men så träffade hon sin sambo, som är allergisk, och då var det klart att vi ställde upp.
Djuren betyder mycket för henne. Hon är sjukpensionär och de fyrbenta vännerna hjälper henne att glömma värken i kroppen som hon fått av sina jobb på fabrik och i restaurangbranschen.
– Jag pratar med djuren och de pratar med mig. Vi är mycket ute och promenerar, det mår vi bra av allihop. Folk brukar titta lite extra när jag, hundarna och katterna kommer gående på ett långt led, skrattar Inger.
I hennes hus kommer uttrycket “som hund och katt” helt på skam. Alla samsas om liggplatser och mat och de stora hundarna uppvisar imponerande tålamod med den busiga nykomlingen. Det har gått några veckor sedan den vådliga bilfärden och Humlan har boat in sig ordentligt. När Hemmets Journal är på besök jagar han ivrigt tikarna Shandys och Stinas svansar så fort de viftar så där oemotståndligt på dem. Därefter ger han sig ut på bolljakt och “råkar” då och då springa rakt över Shandys nos.
– Det är mycket bus i Humlan, precis som det ska vara. Samtidigt är han hur gosig som helst. Han ligger gärna och sover på mitt bröst eller på min huvudkudde.
Vad som hände med Humlans tre syskon har hon funderat mycket över.
– En dag var de bara borta. Jag hoppas verkligen att någon snäll människa har förbarmat sig över dem.
