Jag har sedan 1 år tillbaka en blandad norsk skogskatthona. Hennes mamma är lite lätt förvildad och jag tog hand om henne då hon var ca 3 månader. Hon är mycket rädd, gömmer sig så fort hon hör något ljud som hon inte tycker om. Kan vara dörrklockan, motorljud från bilar och mopeder, folk som pratar osv. Hon har blivit lite bättre men inte helt lugn som min andra birma/exot hane som är 10 år. De går för övrigt mycket bra ihop.
Kan lilla Madicken ha ärvt sin rädsla från sin mamma? Madicken klättrar överallt och har rivit tapeter. Jag har fått köpa ett speciellt spray som jag sprayar där hon har rivit och på andra ställen där jag är rädd att hon börjar riva. Vad ska jag göra? Vill att hon senare ska få gå ut efter att jag har kastrerat och id-märkt henne, men tänk om hon blir så rädd att hon ger sig av? Madicken är så fin annars och så kelig emot mig och de andra djur hon är med. Tror du att hon blir lugnare om hon får bli dräktig en gång innan jag låter kastrera henne?
Jag vill bara att hon ska få bli en avstressad kisse som inte hela tiden är på helspänn.
Jag tror hennes mamma lärt henne att vara rädd för bilar mm (överlevnadschans). Långsamt håller hon på att bli bättre med hjälp av dig och hankatten. Min katt Alice var rädd för främmande människor men har blivit mycket, mycket bättre med kastrering. Jag har även haft en katt som också var lite rädd för okänt och hon blev bättre med en kull. Tror nog mest på kastrering och tiden.
När det gäller klättra och riva se till att hon har tillgång till sånt som är hennes. En trädstam som monteras inne eller på balkongen eller ett ordentlig stor klösträd som inbjuder till klösning. Tycker hon ska vara inne tills hon blir mindre rädd.
