De grävdes ner levande för att dö av syrebrist, svält och kyla. Men två svampplockare hittade trion och Tina Karlsson, som driver Kattstugan, räddade kattungarna till livet. Från vänster Fanny, Alexander och Flisan.
Mannen och hustrun var ute för att plocka svamp. De gick sakta i snirklar genom skogen och tittade runt för att förhoppningsvis upptäcka en gul kantarellmatta.
Plötsligt hördes ett svagt, pipigt ljud. Plockarna tog några steg mot ljudet och där, bakom en stubbe, fick de syn på något märkligt! Ett litet jordigt katthuvud som stack upp ur marken!
Paret slängde sig ner på knä och började försiktigt lirka upp resten av katten.
Det var en liten unge som lyckats få upp sitt huvud ur jorden! Men den var inte ensam. Någon hade begravt tre levande katter och lämnat dessa att dö av syrebrist, svält och kyla!
– Kan du tänka dig något så bestialiskt, suckar Tina Karlsson upprört och med en underton av sorg. Hur kan man bete sig så mot levande varelser?
Tina, 52, som bor i byn Istorp utanför halländska Horred, är den som tog hand om de tre nödställda kattungarna.
– Jag blev uppringd av svampplockarna, som var chockade och förtvivlade och inte visste vad de skulle göra av sitt fynd. Jag har en ideell förening, Kattstugan, och är van att ta hand om skadade och övergivna djur, så jag lovade ta emot syskonkullen direkt.
När de små kom till Tina var en ytterst illa ute, nära nog död.
– Det var en av de båda honorna. Hon var helt uttorkad och kunde inte suga näring. Så jag fick spruta mjölkersättning långt ner i hennes svalg så hon tvingades svälja.
Tuffa dygn
De första dygnen med trillingarna blev tuffa, både för djuren och för Tina.
– Jag ställde äggklockan för att vakna och mata varannan timme.
Men slitet gav lön för mödan! Idag skuttar de tre ungarna – Tina tror att de är omkring sju veckor – omkring på köksgolvet hur pigga som helst.
– Jag har döpt dem till Flisan, Fanny och Alexander.
| Nu är inte den här trion de enda katterna hos Tina.
– Oh nej, jag har faktiskt fem egna och just nu 25 omhändertagna kissar, varav 17 ungar. Men alla småkatter är faktiskt tingade och får komma till nya hem när de blir tolv veckor gamla. Då är de också vaccinerade, ID-märkta och avmaskade. Nu ska ingen tro att Tina bara skickar iväg sina skyddslingar till nya hem hur som helst. – Nej, den tilltänkta matten/hussen får komma hit tre-fyra gånger så att jag och deras blivande husdjur får lära känna varann. Det är ju ingen idé att skicka iväg en räddad kisse till någon som inte tänker ta hand om den med kärlek. |
 Tina Karlsson tillsammans med en av sina egna katter; Skipper, en perserkatt med en matchvikt på 10,5 kilo. |
Förutom alla katter har Tina dessutom hunden Buster och minigrisarna Syster Yster och Helmer Bryd.
– Så har jag delad vårdnad om tre shettisar med min väninna och granne Ragnhild Tunsäter.
– När så behövs tar jag dessutom hand om skadade vilda djur, t ex fåglar och igelkottar. Men då rör det sig bara om akutvård under 48 timmar, sedan tar KFV (Katastrofhjälp för Fåglar och Vilda djur) över.
Varifrån kommer denna passion för djur?
– Jag har alltid älskat och vårdat djur. Men orsaken till att jag startade Kattstugan har en egen historia. För 18 år drabbades jag av bottenlös sorg, jag miste min son Joakim. Han var bara 15 år då en rattfyllerist tog hans liv.
– Allt var fruktansvärt. Hade jag inte haft min dotter Mikaela, som då var elva, vet jag inte hur det gått.
En liten tröst i den djupa sorgen blev ändå hundvalpen Zita som Tina fick av sin pappa.
– När så Zita dog efter tio år stod det klart för mig vad jag skulle göra. Djuren har blivit till tröst och lindring för mig. Nu ska jag ge tillbaka lite till djuren.
Fixar nya katthem
För åtta år sedan föddes så Kattstugan.
– Under de här åren har jag nog tagit hand om och ordnat nya hem till 500 katter och kan du tänka, jag har faktiskt kontakt med i stort sett alla nya djurägare.
– Det är faktiskt bara en enda gång som jag fått ta tillbaka en katt därför att den inte haft det bra hos sin nya ägare.
Enligt Tina är just katter värst utsatta för människors hänsynslöshet.
– Jag blir helt förtvivlad när jag tänker på hur sommarkatter bara överges för att gå en säker död till mötes.
Tina har tagit hand om katter som blivit utslängda längs motorvägar, som hittats i plastpåsar för att kvävas och mycket annat groteskt.
Hur finansierar då Tina Katthuset – det måste gå mycket pengar, t ex till djurmat, vaccinationer, veterinäravgifter.
– Rent ekonomiskt går det här aldrig ihop. Genom psoriasisartrit och diabetes är jag sjukpensionär och min pension efter åren som undersköterska är inte hög.
– Men jag har faktiskt över 380 medlemmar, helt underbara människor, som betalar 150 kronor om året till Kattstugan. Dessutom – jag är absolut inte billig när jag säljer en katt. Jag tar tusen kronor. Det gör jag för att människor blir mer rädda om saker de fått betala för.
Ett rikt liv
Idag upplever Tina att hon trots allt lever ett rikt och fullödigt liv.
– Jag har inte gott om pengar, men jag har kontakten med djur och människor som söker upp mig för att få ett underbart litet husdjur. Det är fantastiskt.
– Och du vet, jag tycker faktiskt att jag kan tala med katter och att de förstår vad jag säger.
Gångna sommaren startade Tina ytterligare en aktivitet i Kattstugans regi.
– Jag ordnade sommarskola för 27 barn mellan 8 och 14 år. De kom hit för att lära mera om djur och natur och det blev en succé som vi ska fortsätta med.
Livet är bra härligt när man får busa och leka.
