Ledsen mamma: Min dotter vill inte veta av mig längre

När man kört etthundra mil för sin älskade dotter och sitt aldrig sedda barnbarn. När de sitter och dricker kaffe i trädgården. Hon, hennes man och hans föräldrar. Ens underbara barnbarn leker på gräsmattan. Man står utanför häcken på gatan och tittar in. Oanmäld och ovälkommen. Den känslan. Jag ville ropa:

– Hejsan, surprise, det är jag som är Josefins mamma!

Leenden, handskakningar, kramar. Femton år har gjort något med mig. Fast när jag ser med egna ögon att hon har det bra borde jag vara överlycklig. Ung och vacker ännu. Färgat hår fortfarande. Samma gester som förr. Men tomrummet hugger tag. De förlorade åren. Den förlamande saknaden under åren. Spe­ciellt julen och födelsedagen. Årets värsta dagar. Alla varför.

Varför fortfarande – efter så här lång tid?

Hon, svärmodern som sitter där delaktig i stället för jag. Hon som säkert klätt min flicka till brud. Som har följt med i graviditeten. Som inte ens har försökt att medla och ta kontakt. Kanske njuter hon av att ha tagit över min familj. Brännande tårar.

Mannen ser i alla fall skötsam ut. Kortklippt, inga synliga tatueringar, röker inte. Firar de? Hon fyller inte år och inte tösen heller ännu. Barnbarnet blir upplyft till en sits som hakats fast i bordsskivan. Hur har den kommit hit, vår gamla resebarnstol?

Min dotter kommer nog inte tillbaka

Det sägs att man ska respektera. Låta vara. Inte bli en stalker. Att man kan bli polisanmäld. Att man plågar sig själv. Med julklappar, kort och pengar till födelsedagen. Rakt in i det svarta hålet. Varje år. Jag måste acceptera att den tysta signalen betyder nej. Ett icke-svar betyder: ”Jag vill inte”, fatta det! Gå vidare med ditt liv. Man har ingen rätt att kräva bara för att man råkar ha fött ett barn till världen.

Hon har i alla fall kvar sitt flicknamn. Det är ändå en stor tröst. Alla hennes namn. Det kanske är ett tecken att jag ändå inte är så usel och ond trots allt?

Vänner har sagt att hon nog kommer tillbaka. Men det tror inte jag. Jag vill vara glad när jag står på andra sidan staketet och iakttar min dotter och hennes nya familj men blir bara rörd av att se henne. Vad hade jag väntat mig? Ja, inte att tron skulle svika i alla fall. Hoppet om försoning finns kvar. Men nog inte övertygelsen längre. Inte när hon har en ny glad familj. Vad har jag då att komma med?

Kämpade som ensamstående mamma

Jag har gått igenom varje minut av hennes tjugo år. Tänkt efter noga men kan inte trycka bort alla självanklagelser. All förlamande trötthet och sjukdom som kom i vägen. Tänk om jag inte hade sagt det jag sagt? Om jag hade handlat annorlunda, hållit mig lugn och inte skrämt henne med min ständiga oro.

Jag har alltid känt skuld för att jag inte räckte till som ensamstående mamma. Att få ekonomin att gå ihop var en ständig kamp. Och min reaktion när hon var på väg att förstöra sitt unga liv blev att jag satte ner foten. Instinktivt ville jag skydda henne som en lejoninna. Men när hon blev myndig hade jag ingen rätt att lägga mig i hennes liv längre. Och sin myndighet, den använde hon gärna mot mig, hennes mamma.

– Du måste gå i terapi, skrek hon åt mig.

Jo, men det har inte hjälpt. Alls.

Hon fattas mig. Min dotter är som död fast hon lever. Och mitt lilla barnbarn bränner hål av saknad i mitt hjärta. Vart ska jag ta vägen när det blivit så här? När smärtan satt sig i kroppen. När tiden rinner ut. Jag, mormor, är snart hundra år. Dröjer mig kvar. Jag får inte frid förrän det blivit försoning i familjen. Men tiden rinner ut.

Jag borde ha sökt hjälp tidigare

Nu kan jag inte stå här utanför staketet och titta längre. Jag börjar bli trött. Grannarna undrar väl snart också vad jag gör här. Jag går tillbaka till bilen, slänger in papperskassen i baksätet och dunsar ner i förarsätet. Jag fick inte veta hur det gick men fick i alla fall se dem alla. Det var ändå bra och de såg ut att må bra. Att min älskade dotter hade det fint omkring sig med lillan. Jag försöker le i backspegeln, lägger i växeln och kör fram till gatans slut där jag vänder bilen.

Nu krypkör jag fram och förbi villaträdgården där jag kastar en blick till avsked, kanske den sista någonsin.

De håller på att bryta upp från fikat och tittar efter vem som kör förbi. Men bilen är oigenkännlig. Det är en annan bil nu än den gamla jag hade. Jag fortsätter ut på stora vägen.

Solen börjar dala i väster och sorgen griper tag i mig hårt och tysta tårar får rinna motståndslöst. Jag stannar bilen i en ficka och lutar sätet bakåt, smärttyngd. Blundar. Att jag ska vara så fruktansvärt trött hela tiden. Jag ger efter och låter kroppen falla då jag inte orkar mer. Efter en timme vaknar jag utvilad, konstigt nog. Att ha sett henne hjälpte faktiskt. Solen har nästan gått ner och skymningen känns mjuk och barmhärtig. Jag sträcker på mig och påbörjar färden tillbaka. Tillbaka till vad, tänker jag.

Vartefter som milen avverkas klarnar sinnet. Herregud, jag borde ha sökt hjälp för länge sedan. Alltså läkarhjälp. Imorgon får jag beställa tid på vårdcentralen och säga som det är. Jag ska be om provtagning, kanske har jag järnbrist? Kanske därför man är så slut, inte bara av sorgen? Jag känner mig lättad över att det kanske finns en förklaring till än sorgen och saknaden. De kanske också har någon jag kan få prata med?

Nu känner jag att jag är på rätt väg, det känns bra.

Mamma och mormor