Kristina: Vi adopterade barnbarnen när vår dotter dog

Jag och P-O träffades en på en tunnelbanestation. Tyckte uppstod direkt och efter denna tågresa blev vi tillsammans och vi är fortfarande ett par 40 år senare.

Vi var båda 17 år gamla och gick på gymnasiet då jag upptäckte jag att jag var gravid. Vad skulle jag göra nu? Vad skulle mina föräldrar säga? Ska vi behålla barnet? Abort var jag egentligen emot men jag undrade om jag var för ung att bli mamma.

Jag åkte raka vägen hem till P-O. När han öppnade dörren storgrät jag. Som tur var var han ensam hemma. Länge höll han om mig innan jag stammande fick fram att jag var gravid. När han fick reda på detta sa han bara:

– Åh, vad kul! Jag har faktiskt velat bli pappa.

Jag blev förvånad över hans svar för jag trodde han skulle bli lika chockad och orolig som jag. Vi hade inte varit ett par särskilt länge och visst var vi unga. Vi satt länge och pratade på hans rum den kvällen och när jag åkte hem till mig var jag lugn, trygg och säker på att jag ville behålla barnet.

P-O var med mig när jag berättade för mina föräldrar att jag var gravid. Jag var så nervös att jag kunde knappt prata. Det var P-O som fick berätta för mina föräldrar.

Fick inga fler barn

Först såg de chockade ut båda två men det tog inte lång tid förrän min mamma började gråta hon också. Pappa behöll lugnet och gav oss båda en stor kram och sa:

– Det ordnar sig. Det blir kul med ett litet barn och ni kommer bli de perfekta föräldrarna. Ni är som gjorda för varandra. Att bli morfar gör mig stolt, även om ni är unga.

P-O:s föräldrar blev väldigt glada de också. Vi fick mycket stöttning från både hans och mina föräldrar och det behövdes minsann för kommentarer och åsikter fick vi från alla håll och kanter.

Men våra föräldrar fanns alltid där och stöttade oss i alla lägen. Graviditeten gick bra och jag trivdes i min situation. Magen växte. Vi kände oss stolta och vuxna över att bli föräldrar.

Några månader senare föddes Amanda. Nu började ett nytt och spännande liv för oss. Det var fullt upp med förskola och sedan skola samt alla aktiviteter som Amanda gick på. Vi stortrivdes med livet. Det enda som var smärtsamt var att vi aldrig lyckades skaffa några syskon till Amanda. Det ville sig helt enkelt inte igen. Amanda saknade alltid ett syskon.

Första barnbarnet

Vår lilla flicka växte upp och flyttade till en annan ort för att studera till sjuksköterska. Det var där hon träffade Bosse som läste till ingenjör. Han var från norra Sverige men när de var klara med studierna valde han att flytta med Amanda hem igen till hennes hemstad.

Det var inga problem för någon av dem att få jobb och de kunde flytta in i sin lägenhet på andra sidan stan från där vi bor. Skönt att ha dem på nära håll, men ändå inte för nära, tyckte vi. De kom ofta hem till oss på helgerna eller så kunde de komma på spontanbesök mitt i veckan. Det var vid ett av dessa spontanbesök en onsdagskväll som vi fick reda på att de väntade barn. Vi skulle bli mormor och morfar. Detta var svårt för oss att fatta. Jag hade trott att de ville jobba några år innan de skaffade barn, spara ihop pengar, skaffa sig ett större boende och stadga sig ekonomiskt. Men jag var inte den som var den rätta personen att komma med sådana åsikter. Men framför allt var jag väldigt lycklig och glad.

Nu började en spännande väntan på första barnbarnet. Amanda gick över tiden två veckor. Det blev en lång väntan men en dag födde hon en liten pojke som fick heta Vilmer. Två år senare föddes deras lilla flicka, Selma.

Sedan hände det som bara inte fick hända och som jag knappt orkar berätta. Det var en vinterdag och de skulle på sin första skidsemester med barnen som nu var tre och fem år. De hade kommit ungefär halvvägs då de av okänd anledning kom över på fel sida av vägbanan och frontalkrockade med en mötande bil.

Min dotter och hennes man dog direkt. Barnen klarade sig förhållandevis bra, förutom lite skråmor och blåmärken. Föraren i den mötande bilen omkom också medan hans fru som satt på passagerarsätet blev svårt skadad men överlevde. Vilmer och Selma fick åka till sjukhuset och det var dit vi åkte också när vi fått meddelandet. Varken jag eller P-O var i sådant skick att vi kunde köra bil men vi fick skjuts av en granne.

Svåra men lyckliga år

Nu följde en otroligt tung och mörk tid full av sorg men vi var tvungna att vara starka och tänka på våra barnbarn. Nu var vi och min svärsons föräldrar deras närmaste anhöriga. Vi stöttade varandra. Och gör så än idag.

Snart var vi tvungna att ta tag i livet igen och försöka reda ut hur det skulle gå med Vilmer och Selma och var de ska bo. Genom diskussioner med diverse instanser beslutade vi att vi skulle adoptera Vilmer och Selma.

Det blev en mycket konstig situation men vad gör man inte när livet blir som det blir? Bosses föräldrar var bra mycket äldre och tyckte detta var den bästa lösningen.

Nu är vi både mamma och pappa samt mormor och morfar åt våra barnbarn på en gång. Nog tycker en del att vi ser vi gamla ut för att vara föräldrar till Vilmer och Selma men de flesta verkar inte ta någon större notis om det. Det är många som blir föräldrar när de är lite äldre idag och vi var som sagt väldigt unga när vi fick Amanda.

Vilmer kommer ihåg sina föräldrar väl men Selma har inte många minnen av dem. För det mesta säger de mamma och pappa till oss men ibland glömmer de bort sig och säger mormor och morfar.

Nu har Vilmer precis börjat i första klass och Selma har börjat på förskolan. Vi har berättat för deras klassföreståndare och lärare om vår bakgrund. Vilmer och Selma trivs med oss och de trivs båda bra i skola och förskola där de har många kompisar.

Nu har vi varit föräldrar åt dem i två års tid. Det har varit två konstiga, annorlunda och ofta svåra, men samtidigt lyckliga år. Sorgen är förstås outhärlig men samtidigt, tänk hur mycket tid vi får tillsammans med våra barnbarn!

Selma är dessutom väldigt lik Amanda när hon var i den åldern. Det är både roligt men samtidigt jobbigt. Undrar om det finns fler än vi i denna sits?

Kristina