Läsarberättelse: Som liten var jag mobbad av hela min familj

En forskare jag läst om menar att en persons hjärna inte är fullt utvecklad förrän i 25-årsåldern. Då förstår jag att det är svårt att försöka ändra på sin personlighet.

Jag föddes som nummer tre i en familj med åtta barn. Hur vår familjs livsförhållanden var då har jag ingen aning om.

Det jag kommer ihåg är att jag behandlades annorlunda. Mager, eländig och utan aptit skilde jag ut mig från resten av familjen. Jag såg såg inte rund och sund ut som barn helst skulle på 1940-talet. Mina yngre syskon växte förbi mig. Det var förmodligen något medicinskt fel på min kropp men det undersöktes aldrig.

Jag var aldrig hungrig och det är jag fortfarande inte. Jag växte upp på havregrynsgröt och mjölk som jag åt en stor portion av varje morgon. Sedan var det inte mycket jag lyckades få i mig. Min mor köpte vitaminer och andra tillskott som jag fick varje dag. En period tvingades jag dricka ett glas grädde innan jag gick och la mig på kvällen.

Läs även: Mina svärföräldrar var nära att kosta oss vårt äktenskap

Hela familjen mobbade mig

Men inget hjälpte. Alla klagade på mig. Jag dög ingenting till och jag frös under många år förfärligt på vintrarna i vårt halveldade sovrum. Jag var mobbad av hela min familj. Det innebar att jag hade mycket ensamtid.

Jag lärde mig att läsa när jag var fyra år och jag minns hur andra vuxna förundrades över att jag var liten och redan kunde läsa. När ingen såg mig, vilket de sällan gjorde, sprang jag över till grannflickan eller till andra jämnåriga. Men det dröjde förstås inte länge innan jag blev bryskt hemhämtad.

Eftersom alla vuxna, släktingar och föräldrars bekanta klagade på mig blev jag väldigt blyg och grät ofta för att jag aldrig dög. Det var ingen som tyckte om mig, jag var ingen. Det var heller ingen som kom ihåg min födelsedag ens.

Läs även: Min biologiska mamma ville inte träffa mig

När jag började skolan fick jag börja direkt i andra klass eftersom jag redan kunde läsa, skriva och räkna. Men att räcka upp handen för att svara på frågor, det vågade jag inte. Jag var livrädd för att säga fel.

De första skolåren gick det väl men när jag efter 6:an skulle gå över till realskolan bestämde min far att jag skulle gå klart 7:an också. Jag blev ledsen och besviken men som kompensation skulle jag få vara några sommarveckor hos en faster.

Fick se en annan sida av livet

Hon var en snäll människa. Och det var skönt att komma ifrån allt bråk, skrik och oväsen som jag var van vid hemifrån. Min faster hade en textil­affär vid torget i stan där hon också bodde. Hon gav mig pengar till frissan så jag kunde klippa av mig de tunna flätorna som far hade bestämt för oss flickor i familjen. Hon ordnade fram en jämnårig kompis och vi fick båda gå i simskola. Hon gav mig fickpengar och upp­muntrade mig att gå ut och köpa mig något om det till exempel var torgdag. Jag kunde också gå på konditoriet med en kompis.

Min faster stekte fläskkotletter till middag nästan varje dag och hon sydde mig en ny klänning. Vi grälade aldrig och jag dög som jag var.

Vistelsen hos henne innebar att jag fick se en annan sida av livet. Jag var 13 år och föll naturligtvis tillbaka i den roll jag haft tidigare när jag kom hem igen. Men nu förstod jag att det fanns andra sätt att leva, även om man var lika religiös som mina föräldrar.

Läs även: Mamma valde flaskan före mig och sina barnbarn

Jag bestämde att jag vill bli annor­lunda, förändra mig.

Eftersom ingen höll reda på mig hemma – jag var ändå inte till någon nytta – var jag mycket för mig själv och kunde tänka.

Jag hade en förebild som jag tyckte mycket om och det var min morfar. Jag bestämde mig för att försöka bli som han.

Morfar var en förebild

Morfar kunde leka, skoja och berätta spökhistorier. Han hade varit med om en svår olycka som ung. Hans rygg var skadad och han gick böjd. Men han klagade aldrig. Han hade arbetat hela livet, gift sig med mormor och fått fem barn.

Morfar var ödmjuk och tacksam för livet. Han sa aldrig ett ont ord om någon. Inte heller om oss barn. Han var religiös, precis som mina föräldrar. Men medan morfar hade en god Gud hade min far en elak och straffande Gud. Far ansåg att han skulle aga sina barn till den rätta tron. Morfar skulle aldrig bära hand på någon, allra minst på ett barn. Men min far hade breda kraftiga händer och också tillhyggen som han agade oss barn med. Jag var livrädd för far ända upp i vuxen ålder.

Att ändra på mig själv och få något slags självför­troende var inte gjort på en vecka, inte heller på ett år. Jag hade hela familjens förtryck att kämpa mot. Jag började med att fundera ut hurdan morfar var.

Läs även: Min mamma tänker bara på sig själv

Morfar hade bara varit så självklar men nu tänkte jag verkligen över hur han skilde sig från andra vuxna jag kände. Vad han gjorde rätt när and­ra gjorde fel.

Jag jobbade aktivt för att bli en bra människa och bland det första jag bestämde mig för vara att sluta ljuga. Alla barn till begränsande, religiösa föräldrar ljuger. Det är barnens självbevarelsedrift.

Ett annat stort steg var att sluta vara blyg och komma bort från den ynkliga lipsill jag var. Därför började jag samla på folks ögonfärger. Jag hade aldrig vågat se någon i ögonen. Det var en långsam men väldigt stor erövring.

Då vågade jag stå upp för mig själv

Långsamt, långsamt erövrade jag världen. Länge försökte jag vara immun mot de besvärliga förhållandena i mitt hem men snart upppfattade jag någon slags klen respekt, i alla fall från min mor. Jag vågade till sist även ta mina syskon i försvar när de råkade illa ut hemma.

Jag tror ingen uppfattade vad jag gick igenom men jag blev stark. Som ung vuxen hade jag ett kort, olyckligt äktenskap som jag lyckades ta mig ur 23 år gammal. Vi hade hunnit få en dotter som var två år då jag valde att flytta uppåt landet. Ingen brydde sig om hur jag hade det mer än jag själv.

Då, först då, kunde jag själv bestämma över mitt liv och fortsatta utveckling! Jag studerade till textillärare och arbetade för vårt uppehälle. Jag studerade vidare på universitet. I mitt nya liv har jag även haft lätt att få nya vänner.

Trots min dåliga start i livet kan jag idag stå upp för vad jag tycker och prata inför olika grupper. Jag mår bra.

Läs även: Jag förstår inte varför mormor var så elak

Det som jag ändå upplever som en stor sorg är att de syskon jag numera har kontakt med inte alls har förstått hur jag hade det som liten och hur jag har förändrat min personlighet. Deras bild av mig är att jag var en liten förtryckt och grinig unge.

Jag önskar att någon kunde berätta för barn i yngre tonåren att de faktiskt kan skapa sig själva och sitt liv.

Och tänk, på så vis kunde man kanske rentav få barn att inte fastna i de kriminella liv som många hamnar i idag.

Julia Ellen