Molly: Jag såg inte alla varningstecken i min relation

I efterhand är det lätt att se tillbaka och tycka att jag hade för bråttom. Det är lätt att vara efterklok. Men jag hade levt ensam i flera år med ansvaret för två små barn och längtade efter kärlek och ­gemenskap. När jag träffade Martin verkade han vara ­precis det jag längtat efter.

Jag tyckte att vi passade otroligt bra ihop. Ingen man hade förstått mig så bra som han. Jag var lycklig och kände mig säker på vår gemensamma framtid. När släkt och vänner gjorde tummen upp blev det en viktig bekräftelse och efter ett halvår flyttade han hem till mig och barnen.

Läs även: Han lämnade mig när jag var gravid i sjätte månaden

Ingrid var sex år och Emil fem. Deras pappa och jag hade separerat tre år tidigare. Han hade inte varit mogen för föräldraansvaret och bara några månader efter att han hade flyttat ut tog han ett jobb i en annan del av landet. Sedan dess träffade han bara barnen någon enstaka helg när han var på besök i stan. Han verkade nöjd med arrangemanget. Inte nog med att han valde bort en nära relation till sina barn, han berövade dem dessutom en manlig förebild. ­Under åren som gått hade jag kämpat för att försöka kompensera dem för det.

När Martin kom in i våra liv var jag därför extra tacksam för att barnen äntligen kunde få en vettig pappagestalt. Det var i alla fall vad jag trodde att han skulle bli för dem.

Barnen drog sig undan

De första månaderna kändes allt fantastiskt men smekmånaden blev kort. Barnen tyckte att det var roligt i början när de fick godis och presenter men allt sådant upphörde snart. Martin visade aldrig något genuint intresse för dem. Om han var ensam hemma med barnen gjorde de nästan aldrig något tillsammans. Oftast satt han och hängde framför datorn medan barnen var ensamma på sina rum. Han läste aldrig godnattsagor – det fick barnen göra själva. Jag ville inte se det där varför jag bortförklarade det med ovana eller att han var trött efter jobbet.

Men efter några månader kunde jag inte längre ignorera att barnen drog sig undan honom.

– Hur länge ska Martin bo här? frågade Emil en dag.

– Hur så? Tycker du inte att det är roligt att han är här? frågade jag.

Läs även: Min styvfar utnyttjade mig i tre år – min familj vägrar inse sanningen

Emil skakade på huvudet.

– Nä. Det var bättre när vi var själva.

Jag gav honom en kram och lovade att allt skulle bli bättre.

Jag försökte prata med Martin, göra honom mer delaktig i barnens vardag men han sköt bara över ansvaret på mig.

– Det där vill inte jag lägga mig i. Det är dina barn, sa han lättvindigt.

– Men du bor här. Du måste väl ändå ha en åsikt?

– Javisst. Jag tycker att du är underbar, sa han med glimten i ögat.

Och så charmade han mig in på något sidospår, skämtade, skrattade och kysstes. Den första tiden var jag så förälskad att jag lät honom komma undan med det. Men gradvis tröttnade jag på att ha det så där. Jag hade haft förhoppningar och trott att allt skulle bli bra för barnen. Men vad fick de egentligen ut av att Martin bodde med oss? De ­behövde dela sin mamma med någon som inte verkade bry sig om dem. Hur kunde det vara något positivt?

Pratade om ett gemensamt barn

Efter ett halvår började Martin bli snäsig mot dem. Det var som om barnen gick honom på nerverna. Hans tålamod brast allt oftare och det gjorde ont och jag tvinga­des inse att det kanske inte skulle fungera mellan oss.

När andra befann sig i närheten betedde han sig annorlunda. Då var han skojfrisk och uppmärksam. När jag såg honom bete sig på det viset var det inte svårt att förstå att jag inte sett problemet i tid. Så där hade han betett sig inför mig också i början.

Jag sa att vi behövde ha ett allvarligt samtal.

– Vill du verkligen det här? Vill du verkligen bo med oss? frågade jag.

– Ja, påstod han.

Läs även: Jag ljög för alla om vem som var pappa till min son

Då försökte jag få honom att förstå att han bodde lika mycket med barnen som med mig och att hans attityd gentemot dem måste förändras. Om han inte behandlade dem väl skulle jag tvingas välja mellan honom och barnen.

Efter det blev det bättre. Han tog initiativ till att göra saker med barnen och var allmänt mer engagerad. Vi hade det bra i ett år och jag trodde att problemet var ur världen. Vi började prata om att skaffa ett gemensamt barn. Ju mer jag tänkte på det desto mer längtade jag efter att få bli mamma igen. Vi var på vippen att börja försöka när jag en kväll fick höra något som brutalt slog hål på de planerna.

Jag ville att han skulle försvinna

Jag hade ätit middag med en väninna och vi skulle ha gått på bio men det var långa köer och vi var båda lite trötta varför vi bestämde oss för att se filmen en annan gång istället. Jag körde hem och när jag klev innanför dörren hörde jag Martins irriterade röst inifrån Emils rum.

– Är du korkad, eller? Det ska väl inte behöva ta en sådan jävla tid att fatta något som är så enkelt som det här?

I dörröppningen till Emils rum fick jag se min son sitta med slokande axlar vid skrivbordet medan Martin hjälpte honom med en skoluppgift.

I den stunden rann allt av mig. Det var över. Inget skulle kunna rädda detta nu. Han ryckte till när han fick syn på mig och försökte skämta till det. Han gjorde mig illamå­ende. Jag ville inte prata om det som hänt, varken då eller senare. Jag ville bara att han skulle försvinna ut ur vårt hem och våra liv så fort som möjligt.

– Packa en väska. Du är inte välkommen här längre, sa jag.

Läs även: Min styvdotter var nära att förstöra våra liv

Barnen har äntligen en fadersgestalt

Sedan dess har jag inte haft något med honom att göra.

Jag pratade mycket med barnen om det som hänt. Jag ville veta vad Martin sagt och gjort när jag inte funnits där. Idag förstår jag att han nog egentligen aldrig var riktigt snäll mot dem förutom den allra första tiden. Jag klandrar fortfarande mig själv för att jag inte var mer uppmärksam och tog varningstecknen på allvar. Jag ville för gärna tro på något som inte var sant.

Det skulle dröja innan jag släppte in en ny man i våra liv igen. När jag träffade Peter såg jag till att vara övertygad om att han var av en helt annan kaliber innan han fick träffa barnen. Peter är pålitlig och ärlig. Dessutom har han också två barn från ett tidigare förhållande och av att se honom tillsammans med dem visste jag att han var en underbar man.

Idag har vi förenat våra ­familjer och mina barn har äntligen fått den kärleksfulle, närvarande fadersgestalt som jag alltid önskat dem. Den här gången är vi alla vinnare och det är underbart att få leva ett genuint familjeliv där alla vill varandras bästa!

Molly