Helen: Olyckan väckte traumatiska minnen hos min man

Bengt var lugn och sansad bakom ratten. Jag brukade inte vara orolig när han körde men dålig sikt och ett djur på vägen fick Bengt att fara av körbanan och rakt ut på en åker. Inget kunde ha förberett mig på det där samtalet.

När jag kom till sjukhuset fick jag veta att Bengt hade brutna ben och en svullnad på hjärnan. Han låg nedsövd och de följande dygnen skulle bli kritiska. Jag och barnen turades om att sitta vid hans sida. Vi pratade med honom och höll hans hand. Vi gjorde allt vi kunde för att hålla honom kvar hos oss.

­Efter fyra dygn vaknade han och plötsligt var prognosen god. Värdena var stabila och han läkte som han skulle. För förs­ta gången sedan det där hemska telefonsamtalet ­vågade jag andas ut.

Läs även: Jag blev beroende av smärtstillande efter bilolyckan

Olyckan förändrade min man

Men även om Bengt överlevde och fick komma hem igen var det som hänt långt ifrån över. Olyckan hade påverkat honom på flera sätt. Att han var rädd för att sätta sig i bilen igen kunde jag förstå. Att han hade mardrömmar var inte heller konstigt. Men drömmarna handlade inte bara om olyckan. Han kunde inte komma ihåg mycket mer än att han satt i bilen, flög av vägen – och sedan var han tillbaka i barndomen.

Jag trodde att det var någon slags försvarsmekanism, en längtan efter trygghet. Att han drogs till det oskyldiga, bekymmerslösa livet som barn, istället för att vara en vuxen som just var i färd med att slå sig sönder och samman. Men jag hade fel. De där drömmarna handlade om något helt annat men det skulle ta lite tid för oss att förstå det.

Läs även: Hade min vän överlevt om jag varit där?

Reagerade på höga ljud

Några månader efter att Bengt fått komma hem från sjukhuset var vi på födelsedagskalas hos vänner. Under allt ståhej var det någon som höjde rösten åt ett barn i sällskapet och Bengt reagerade starkt. Han blev alldeles stel och såg illamående ut. Han blev lika förvånad som jag över sin reaktion. Vi pratade om det på vägen hem men han trodde att det bara berodde på stressen sedan olyckan.

– Jag har blivit lite känsligare för skarpa ljud, erkände han.

Han sov allt sämre, kände sig orolig och gick ner i vikt. Hans läkare sa att detta inte var något att oroa sig över. Fördröjd chockreaktion, som han uttryckte det.

Livet fortsatte som vanligt. Efter sjukskrivningen började Bengt jobba halvtid. Några månader senare gick han upp på heltid. Det var egentligen helt fel tid för det. Han borde ha väntat till efter storhelgerna. Jag märkte att han var stresskänsligare än förut så jag tog på mig mer av ansvaret där hemma och försökte se till att han tog det så lugnt som möjligt. Men det var veckorna före jul – hur många kan ta det lugnt den tiden på året?

Läs även: Min mans sjukdom fick oss att hitta tillbaka till varandra

Fick tid hos psykolog

Några dagar efter Lucia hade han en våldsam mardröm. Han var alldeles skakig efteråt och till min förvåning såg jag att kinderna var våta av tårar. Jag har knappt sett Bengt gråta under alla våra år tillsammans. Vad detta än handlade om måste det vara något djupt känslosamt.

– Efter helgerna tycker jag att vi skaffar dig hjälp med detta, sa jag.

Han försökte vifta bort allvaret men sa inte emot.

Vi firade jul med barnen och nyår med vänner. Vi hade fina helger och tanken på att vi kunde ha behövt fira dem utan Bengt gjorde att jag värdesatte dem än mer.

I januari pratade vi med hans läkare och Bengt fick remiss till en psykolog. Vi var inte förberedda på det som hände sedan.

Läs även: Jag ljög för alla om vem som var pappa till min son

Gamla minnen kom upp till ytan

Efter bara några träffar med psykologen började Bengt minnas sådant som han förträngt för många år sedan. Orsaken till hans förändrade beteende hade inte bara med olyckan att göra. Den hade fungerat ungefär som att skaka på en tunna – sådant som legat på botten hade flutit upp till ytan. Och det var svårt smärtsamma och traumatiska händelser som kom tillbaka.

Bengts föräldrar var fortfarande i livet. De närmade sig 75 och bodde kvar i Bengts barndomshem i Norrland. Bengt hade haft en vanlig barndom eller det var i alla fall vad jag alltid hade trott. Men nu kom han ihåg sådant som tydde på något helt annat.

Fadern hade blivit arbetslös när Bengt var åtta år. Efter det började han dricka och driva omkring. Grälen där hemma blev allt fler och fadern började misshandla Bengts mamma.

Han gav inte barnen stryk men hotet om våld och det som de tvingades bevittna var mer än illa nog. Barnen mådde dåligt och när de behövde sin mor som mest vände hon sig emot dem. Hon tog ut sin frustration och sin egen utsatthet på dem. Hon blev elak, lät dem ofta gå hungriga och gav dem stryk.

Läs även: Min styvfar utnyttjade mig i tre år – min familj vägrar inse sanningen

Barndomstraumat satte djupa spår

Våldsamheterna där hemma eskalerade och Bengt som var äldsta barnet råkade värst ut. Han försökte skydda sina syskon men det gick inte. När dessa minnen, som han förträngt under så många år, började komma tillbaka var detta bland det svåraste för honom att bearbeta. Minnena av hur de yngre ­syskonen farit illa.

Fadern hade så småningom tagit sig samman, fått drickandet under kontroll och skaffat sig ett nytt jobb. Det hade lett till att allt blivit bättre. Men under några år hade barnen upplevt ett rent helvete och detta hade lämnat djupa spår i Bengt.

Det här var en väldigt smärtsam process för honom och till en början ville han bara trycka ner minnena i glömskan igen. Han önskade att han aldrig hade kommit ihåg något av detta. Men med tid och hjälp ändrade han uppfattning.

Han förstod hur detta hade påverkat honom genom hela livet trots att han inte varit medveten om det. Han hade känt en otrygghet och en otillräcklighet som drivit honom till att alltid jobba för mycket, att alltid ta på sig för mycket ansvar. Han hade aldrig riktigt kunnat njuta av det han uppnått. Han hade hela tiden varit på sin vakt. Rädd för att det han hade kunde tas ifrån honom i en handvändning.

Läs även: Min biologiska mamma ville inte träffa mig

Syskonen sökte också hjälp

Jag hade alltid uppfattat honom som en väldigt stabil person och blev förvånad när jag fick detta klart för mig. Genom det som hände lärde vi känna varandra bättre och han läkte så småningom ut den där otryggheten inom sig.

Bengt kunde inte förmå sig att ta upp detta med sina föräldrar men han pratade med sina syskon. Det visade sig att brodern hade burit på vissa minnen men trott att de alla hade en tyst överenskommelse om att inte prata om det. Systern däremot hade liksom Bengt förträngt alltihop. Nu valde även de att skaffa hjälp.

Olyckan var traumatisk på många sätt men den förde med sig mycket läkande för Bengt och hans syskon. De mår alla bättre idag och banden dem emellan har stärkts av allt som de har gått igenom. Jag är väldigt stolt över Bengt, och jag älskar honom mer än någonsin.

Helen