Som jag saknat mina cykelturer - jag fick ju sitta stilla i ett helt år!

Benbrott

Ortopedspecialist Per Olof Josefsson:

Kan du inte alls stödja på benet är det risk för att det är brutet

Doktor Per Olof Josefsson är specialist i ortopedi och verksam som överläkare vid Malmö Universitetssjukhus. Här svarar han på våra frågor om benfrakturer.

Som jag saknat mina cykelturer - jag fick ju sitta stilla i ett helt år!

Hur vet man om man har brutit benet när man skadat sig och har ont?
– Om man inte alls kan stödja på benet är det risk att det är brutet och då ska man förstås ta sig till sjukhus. Enbart smärta är däremot inte något säkert tecken på ett benbrott. Man kan ha riktigt rejält ont efter en skada utan att benbrott föreligger och bli bra relativt snabbt efter att ha vilat benet.

Ulla i reportaget trodde att hon skulle vara igång efter bara ett par månader när hon brutit benet, men det dröjde ett helt år innan hon var riktigt återställd.Är benfrakturer något som är mer komplicerat än man i allmänhet tror?
– Nej det kan man inte säga generellt. Ett benbrott kan vara allt från nästan bagatellartat till något mycket komplicerat. Hur långt tid det tar att bli återställd beror till stor del på var frakturen sitter. Om den sitter i ena änden på ett av de långa ben, s k rörben, som är en del av skelettet, så läker de snabbare än om det sitter mitt på rörbenet. – Ett benbrott kan läka så snabbt som på sex veckor, men också ta åtskilliga månader. Ett av 20 underbensbrott är ännu inte läkta efter ett år.

Kan man alltid räkna med att bli lika rörlig som tidigare efter ett benbrott?
– I de allra flesta fall är det så, men om benbrottet ligger nära eller drabbar en led, t ex knäled eller fotled, så kan det hända att man inte återfår full rörlighet.

Hur vanligt är det att man opererar och inte bara gipsar när en person drabbats av ett benbrott?
– När det gäller underbensfrakturer så opererar man oftast med en gång och i synnerhet om det avbrutna benet ligger snett. Anledningen är att frakturen ska ligga i bra läge och att patienten då kan komma igång snabbare.
– När det gäller lite “snällare” frakturer nöjer man sig ofta med att gipsa. I de fallen kan det dock ibland hända att man sedan konstaterar att frakturen inte läkt riktigt och att man måste operera i alla fall.

När racer-föraren Ronnie Pettersson dog i en olycka 1978 talades det om att dödsfallet berodde på att fettpartiklar från flera benbrott gett sig ut i blodet. Är det farligt att bryta benet?
– Ja, det KAN det vara, även om det hör till ovanligheterna. När det gäller benbrott så skiljer vi läkare på vad vi kallar lågenergetiska och högenergetiska olycksfall. Lågenergi är de i detta avseende ofarliga när man t ex ramlar hemma och högerenergi t ex en våldsam trafikolycka.
– Vad gäller exemplet med Ronnie Petterssons död har man för övrigt idag övergett teorin att det i sådana fall skulle handla om det som kallas för fettemboli, d v s när en fettpartikel från frakturerna fastnar i lungorna.
– Det tycks istället handla om att man efter stort våld mot kroppen får en inflammatorisk reaktion som leder till lungsvikt.
– Idag är vi dock inom sjukvården betydligt bättre på att genom tidig intensivvård och andningshjälp ta hand om och rädda så svårt skadade patienter.

Finns det inte risk för blodpropp när man drabbas av benbrott?
– Jo, det gäller speciellt den som drabbas av fraktur på nedre extremiteten. I så mycket som hälften av t ex lårbensbrott kan man hitta blodproppar om man letar efter det, men det är långt ifrån alla patienter som får symtom.
– När det gäller t ex lårbensbrott är det rutin att under de första tio dagarna ge medel som förebygger blodpropp.
– Över huvud taget är man medveten om risken för blodpropp i samband med frakturer och det stillasittande som följer och det händer att man ger förebyggande medel under upp till en månad. Som i så många andra fall är behandlingstidens längd en bedömningsfråga.

Som jag saknat mina cykelturer - jag fick ju sitta stilla i ett helt år! Häcken i kolonin hemma i Malmö var nästan färdigklippt, Ulla Nilsson skulle bara nå en liten, liten gren till. Hon sträckte sig lite där hon stod på sin stege, kände hur den vickade till, försökte återfå balansen, men insåg att det var lönlöst…

– Det får väl bli några blåmärken, då, tänkte Ulla medan hon föll i marken.

Så blev det inte – åtminstone inte bara. Det blev en fyra timmar lång operation, rullstol i flera månader, åtta månaders sjukskrivning och mycket, mycket smärta. Ulla hade brutit både skenbenet och vadbenet.

Trots det dubbla benbrottet kände hon först ingen smärta när hon på alla fyra kröp in i stugan där mobiltelefonen låg för att ringa till sonen Per.

Han insåg allvaret, lämnade allt han hade för händer och var snabbt på plats i kolonin och ringde ambulans. Ambulanspersonalen anade redan det som röntgen sedan skulle bekräfta – att benet var brutet. Nu började det göra riktigt, riktigt ont och Ulla fick morfin mot smärtorna.

– Det var alltså mycket allvarligare än jag hade trott, men jag var ändå övertygad om att ett benbrott, det läker alltid på sex-åtta veckor sådär, säger hon och ler lite snett. Det var tur jag inte visste!

Rejält ärr
Idag har det hunnit gå över ett år sedan det ödesdigra augustidagen. På Ullas fortfarande brunbrända ben syns ett rejält ärr och märken av de 16 skruvar som under månader höll ihop de brutna benen så att de skulle hamna alldeles rätt. Ingen som ser henne komma cyklande längs Öresunds glittrande vatten i Malmö anar dock att hon för inte så länge sedan satt i rullstol och att hon har ett tufft år bakom sig.

– Mitt goda humör har satts på prov ibland, det måste jag erkänna, säger Ulla.

Det där goda humöret är för övrigt något som vi på Hemmets Journal är väl bekanta med. Ulla, som är 63 år, arbetar sedan nästan 40 år på vår kundtjänstavdelning. Alla som någon gång har träffat henne är beredd att skriva under på att hon är liksom född till att ha ett serviceyrke. Alltid glad och positiv, aldrig rädd för besvär, alltid i farten. Ljudet av smattrande höga klackar som skyndar fram i korridoren, det är något som är förknippat med Ulla.

Det var därför alla vi kolleger samfällt drog efter andan när vi hörde om det dubbla benbrottet. Att Ulla nu låg alldeles stilla i en sjukhussäng, det var svårt att föreställa sig.

En läxa
Det behövdes en fyra timmar lång operation för att fixera hennes avbrutna ben och i tre och en halv månad hade hon en rejäl metallställning fastskruvad i vänster ben. Hon fick inte under några förhållanden stödja på benet.

– Att hålla sig så mycket i stillhet, det har varit oerhört påfrestande ibland, medger hon. Ja, missförstå mig inte, efter all erfarenhet från sjukhusvärlden har jag också insett hur mycket lidande det finns och att jag är lyckligt lottad. Att plötsligt vara handikappad, det var en läxa! Jag mötte mycket vänlighet och hjälpsamhet, men upptäckte också att det svenska samhället inte är så handikappanpassat som vi tror. Det finns många trappor och höga trottoarkanter!

Ulla Nilsson tillbringade nästan två månader förra hösten på ett korttids-boende. Som ensamstående och med en lägenhet tre trappor upp utan hiss hade hon ingen möjlighet att bo hemma den första tiden efter benbrottet.

För Ulla vändes verkligen vardagen upp och ned i och med benbrottet. Hon är ensamstående, bor i en lägenhet tre trappor upp, utan hiss och när hon nu plötsligt satt i rullstol och behövde hjälp med det mesta, då kunde hon inte heller bo i sitt hem. Att hitta en plats där hon kunde bo tillfälligt , det var inte lätt.

Till slut fick Ulla plats på ett korttids-boende där övriga patienter visade sig vara gamla och i många fall mycket förvirrade. En konsekvens av benbrottet som hon aldrig ens i sin vildaste fantasi hade kunnat räkna med.
– Jag tillbringade nästan två månader där och det var en kämpig tid, säger hon. Personalen var jättefin, men för mig var det deprimerande att vara omgiven av så svårt sjuka medpatienter.

Mycket omtanke
– Ändå var jag lyckligt lottad. Per, min son, kom genast med en egen TV och radio till mig så att jag skulle kunna dra mig tillbaka till mitt rum och vara för mig själv, det har man ju ett behov av inte minst när man har riktigt ont. Både Per, min bror och alla vänner har på alla sätt månat om mig och varit oförtröttliga när det gäller att ta mig ut på turer i rullstolen.

– Jag har mött mycket vänlighet och omtanke under sjukskrivningen. Jag glömmer aldrig när jag första dagen kom hem till min lägenhet och grannfrun genast ringde på med nylagad middagsmat. Och i släptåg kom hennes lilla barnbarn med plättar, trots att han nog gärna hade velat äta upp dem själv!

När Ulla får frågan om vad som varit jobbigast under året som har gått tvekar hon inte en sekund:
– Att förlora sin personliga integritet, säger hon ur djupet av sitt hjärta. Att behöva hjälp med allt, till och med så personliga saker som att gå på toaletten och att tvätta sig, att behöva stå spritt naken inför okända människor, det vande jag mig aldrig vid. Att andra måste kånka och bära på mig och att jag inte kunde göra ett dugg om de skulle tappa taget!

Flera bakslag
I slutet av oktober förra året Ulla komma hem, fortfarande i rullstol men lite rörligare. I början av december togs skruvarna i benet bort och hon kunde börja gå med kryckor. Rädd och ostadig, men äntligen i upprätt ställning.

– Som handikappad var jag ju trots allt i den lyckliga situationen att jag hela tiden blev bättre, säger hon. Fast tålamodet, det hade jag svårt med ibland, inte minst när det kom bakslag, som att såret hade svårt att läka. Och smärtan, den gav inte med sig så lätt!

   I tre och en halv
   månad fick Ulla ha
   en metallställning
   fastskruvad på benet
   för att hålla de
   brutna benen på plats.

– Foten svullnade lätt när jag började stödja på benet och när jag i mitten av april började arbeta halvtid, då åkte jag varje dag direkt hem med färdtjänsten, tog en värktablett och la mig på sängen för att vila benet.

Idag är Ulla igång på heltid här på Hemmets Journal.

– Och jag cyklar numera till arbetet, säger hon glatt. De där cykelturerna, de har jag saknat. Jag får fortfarande ont och foten svullnar när jag gått för mycket, att cykla går betydligt bättre. Men doktorn säger att jag fortfarande kan hoppas på en viss förbättring och det försöker jag komma ihåg när det känns motigt!

Vill röra sig
Att hålla igång, det är viktigt för Ulla. Hon har fått mycket sjukgymnastik och har också haft mycket glädje och nytta av att gå på vattengymnastik.

– Ja, för mycket stillasittande är ju inte bra, säger hon. Jag har alltid varit glad för god mat, men är samtidigt lyckligtvis en person som älskar att röra på mig.

– När jag nu varit ofrivilligt stillasittande under så lång tid har jag upptäckt att kläderna haft en förmåga att krympa i garderoben, säger Ulla, blinkar och klappar sig på magen.

Jodå, humorn har hon i behåll, trots den tuffa tid hon har bakom sig. Livsandarna börjar återvända.

Och den älskade kolonin, där olyckan hände, hur har det gått med den?
– Såld, säger Ulla och suckar lite lätt. Det var trist, men den kändes plötsligt mest som en belastning med allt som behövde göras. Idag letar jag också efter en ny lägenhet. Med hiss den här gången, för även om jag numera klarar att gå de tre trapporna så är det lite jobbigare än förr.

– Men det ska vara en lägenhet med stor inglasad balkong, där jag kan ha mycket blommor. Visst saknar jag kolonin ibland, men blommor i krukor, det är fint det också.

– Och jag kan inte förneka att jag känner mig lättad när jag tänker på att jag aldrig mer behöver klippa häcken!