I krig är jag en tuffing – hemma är jag en riktig hönsmamma!

En norrländsk slitvarg. Så skulle man kunna beskriva författaren och journalisten Johanne Hildebrandt. Ända sedan hon i 20-årsåldern förstod att skrivandet var hennes kall, har livet bestått av jobb, mer jobb och planering inför nya jobb. Född rastlös och otålig svor hon över att dygnet inte hade fler timmar – det fanns alltid något som kunde bli en krönika, en bokidé eller ett reportage.

Efter 10 år som Aftonbladets krigskorrespondent på Balkan var Johanne Hildebrandt dessutom ett respekterat namn. En maktfaktor i samhället med egen kolumn i en kvällstidning. Och efter succén med bronsålderstrilogin om Valhalla förstärkte hon sitt varumärke ytterligare. Plötsligt ville alla ha en bit av kakan. Inte kan man tacka nej när man äntligen får göra det man älskar?

Vändpunkten kom på ett hotellrum i Köpenhamn en vanlig vardagsnatt i höstas. Johanne vaknade kallsvettig och kände ångesten riva i bröstet. När skulle den där texten lämnas? Skulle hon verkligen hinna med ytterligare ett jobb och varför hade hon tackat ja till att börja med? Den senaste tiden hade varit kaotisk. Hos förlaget låg ett färdigt bokmanus redo att tryckas, kroppen värkte efter en period av intensivt arbete i Irak…

– Jag hade totalångest! berättar Johanne Hildebrandt när vi träffar henne på bokförlaget Forum en tidig vårdag. Där och då bestämde jag mig för att skära ner på uppdrag. Kroppen sa ifrån! Visst blev folk sura, men jag måste ju tänka på min hälsa först? Vad hade jag egentligen att bevisa?

Budskap från mormor

Hon sträcker grimaserande ut sina långa, smala armar och tänjer ett par gånger fram och tillbaka. Tidig morgon är inte Johannes vän. Idag är hon dessutom mör efter gårdagens styrkepass tillsammans med en personlig tränare. Under den där natten i hotellsängen i Köpenhamn utkristalliserade sig planer för ett nytt liv – och i dessa ingick även en ny, stark kropp.

– Se på mig, jag har extremt dålig hållning! I samband med ett jobb besökte jag nyligen ett medium. Jag gav henne några av min mormors broscher och frågade om mormor hade något meddelande till mig. “Ja”, sa mediet. “Hon hälsar att du ska sträcka på ryggen!” Då har man banne mig dålig hållning, skrattar Johanne. Jag tränar bara för att må bättre, inte för att bli snygg eller smal.

Tankar och åsikter kommer i en strid ström, hon växlar ämne lika snabbt som hon pratar. Kaffe och ett fat med kokosbollar ställs fram på bordet, och av Johannes glädje att döma blev det nog inte mycket till frukost i morse. Laga mat är inte riktigt hennes grej, men nu ska det bli ändring! För närvarande är Johannes 26-åriga syster på besök i Stockholm – en blivande dietist med rätt att lära storasyster vikten av sund och vällagad mat. Och som bästsäljande författare och efterfrågad föreläsare har hon råd att stanna upp och se över sitt liv. Bronsålderstrilogin om Valhalla har i dagsläget passerat 600 000 sålda exemplar, siffror som i praktiken betyder att Johanne utan vidare skulle kunna vara ledig ett år, eller två.

– Jag har ju pengar, säger hon och lutar sig fram över bordet. Pengar är frihet och ger ro, att påstå något annat är lögn. De gör att jag slipper ligga och ha ångest över räkningar på nätterna.

Svenskarnas intresse för historia och mytologi är stort och hur frestande kunde det inte ha varit att fortsätta skriva bronsåldersfiction? – Men att söka lycka i pengar och makt är förrädiskt, säger Johanne och drar en parallell till den senaste boken, Fördömd, som handlar om vikten av att göra upp med sin egen historia. När huvudpersonen, den unga arkeologen Helena Torvald upptäcker platsen där en brutalt offrad kvinna begravts, börjar plötsligt oförklarliga, skrämmande saker att hända. I ett kaos av mytologi kontra vetenskap försöker människor på olika sätt att finna kontroll, inte minst Helena själv.

– Bokeidén till bronsålderstrilogin fick Johanne i en dröm.
– Jag drömde att jag gled fram i en båt och på en strand stod en kvinna i flätor, och det var Freja!

Den handlar om hur man styrs av rädslor och hur man möter sina inre och yttre demoner. Ju mer Helena försöker att förtränga historien desto djupare dras hon ner i den. Men när allt kommer till sin spets är hon som starkast! Övriga personer i boken är sårbara eftersom de försöker att finna lycka i makt och pengar. Helena har inget att förlora och då är man också som minst sårbar.

Tågväxlare på SJ

Johanne försvinner iväg för att hämta mer kaffe. Tillbaka med påfylld kopp berättar hon om ungdomsåren i Hagalund då hon mot föräldrarnas vilja sa nej tack till vidare utbildning och istället tog jobb som tågväxlare på SJ. Tidiga morgnar, tungt utomhusarbete – och en tuff, manlig jargong. Johanne, som då hette Fredriksson, kallades “Elaka Fredrik” för sitt sotiga språk i kampen mot fastfrusna tågväxlar.

– Man måste lära sig att prata rätt språk med rätt personer. Jag är rak och tydlig och uppskattar samma sak hos andra. Hade jag börjat prata kvinnligt språk, det vill säga runt omkring saker istället för rätt på, hade det blivit fel. “Nu går jag till spår 23”, sa man. Och så var det inget mer med den saken. Det var också nyttigt för mig att jobba i lag där alla hade ansvar för sin del.

Hon säger sig aldrig ha tänkt i termer av traditionellt manligt eller kvinnligt. Magkänslan har fått styra. Så var den unga Johanne till exempel fullständigt förtrollad över Homeros bok Illiaden och när andra tjejer drömde om hästar och pojkar, drömde hon om rymden och astronauter. Och hon vågade ta för sig. Precis som den11-åriga Stockholmstjejen Alice Wadenius, som efter att ha läst Johannes bronsålderstrilogi helt sonika skrev ett brev där hon förklarade att hon ville pryda omslaget till nästa bok. Och så blev det.

– Alice är underbar! Jag är ofta sen med mina böcker och är tvungen att komma på hur omslaget ska se ut när jag är mitt inne i skrivandet. Jag hade panik! Men plötsligt kom jag att tänka på Alices brev. Hon räddade mig. Det var jättetufft av henne att fråga! Jag hoppas att hon aldrig förlorar den attityden.

Hon skrattar och tillägger att det vore roligt att själv få en flicka som Alice men “jag är väl för gammal nu.”

Neurotisk mamma

Efter skilsmässan från maken, fotografen Jörgen Hildebrandt för ett par år sedan, lever Johanne idag ensam med parets son Christian 12 år. En fotbollstokig kille som tar sin framgångsrika mamma med “ointresserat jämnmod”. Sonens födelse kom att avsluta nära 10 års rapportering från kriget på Balkan – år fyllda av upplevelser som knappt kan sättas på pränt: Mödrar som förlorat sina barn, hem som splittrats och en omvärlds som för länge sedan tappat intresse för det komplicerade kriget. Livet med en nyfödd satte allt i ett nytt, annorlunda ljus.

– Jag var en otroligt neurotisk förstagångsmor! säger Johanne. När jag fick barn ändrades jag totalt. De första fem månaderna höll jag min son krampaktigt i famnen av rädsla att något skulle hända honom. Först då förstod jag vad det innebar att ha barn, det var nyttigt. Jag gick totalt upp i kärleken till en annan människa.

Hon berättar hur hon ofta får nypa sig i armen för att förstå att här står hon, mamman Johanne, och huttrar under någon av sonens fotbollsmatcher tidiga lördagsmorgnar. Från krigets förödelse och kaos till trygghet, termos och svettiga träningskläder. Hur ställer man om sig från den ena ytterligheten till den andra?

– Visst är det bisarrt att resa mellan den rika västvärlden och krigshärdar i mellanöstern, men jag har accepterat att det är så. Jag ser saker väldigt rationellt. Det är meningslöst att tro att man kan förändra världen – den enda jag kan förändra är mig själv, säger Johanne och tvinnar en slinga av det mörka håret. Men kan jag öka förståelsen en liten skärva, är jag nöjd.

Ut i världen

Mod – att våga försöka och att våga misslyckas – går som en röd tråd genom Johannes liv och i hennes texter. Inte vem som helst hade satt sig i en bil och kört ner till ett krigsdrabbat land i frustration över att “rapporteringen där nerifrån var så dålig”. Lägg därtill ung, kvinna med begränsad erfarenhet av journalistiskt arbete. Aningslös om den strikt hierarkiska – och manliga – krigskorrespondensvärlden, arbetade hon på i sedvanlig takt. Snabbt och utan pardon.

– Hade jag förstått hur prestigefyllt arbetet var hade jag aldrig kört på som jag gjorde, säger hon. Min tanke var att lära mig hur man överlever i krig. Hur arbetar en krigskorre? Med hjälp av en svensk legosoldat kunde jag ta mig in i olika områden, sedan allierade jag mig också med krigskorrespondenten Bob Simmons på BBC. Han förbarmade sig över mig. Först försökte jag nog vara tuff krigsreporter, sedan släppte jag det och var bara mig själv. Då först blev det också bra.

En förlagsrepresentant kommer in med en trave böcker som behöver “en liten signatur”. Johanne rafsar vant ner några rader och förhör sig om siffror och försäljning. Hon har stora förhoppningar på Fördömd, “Den är faktiskt mycket bättre än böckerna om Freja”, men därefter sätter hon punkt för författandet. Det blir inga fler böcker. Längtan efter journalistik, resor och den hårda verkligheten har vaknat på allvar.

– Jag måste ut i verkligheten igen och tanka. Nu åker jag tillbaka till Irak. Det är hemskt därnere, en hel generation barn är på väg att gå under. Intellektuella har mördats och alla som kan har flytt. Värst är fruktan för självmordsbombare…

Hon tillägger snabbt att hon inte vill bli stämplad som någon hjältinna. Modig? Javisst, men inte på det vis som antas.

–  Jag har blivit framgångsrik på att våga vara rädd. De gånger jag har försökt vara kaxig har ödet vänt sig emot mig och gett mig en höger direkt. Det modigast man kan göra är faktiskt att visa sig svag. Och det vågar jag!