– Vi är lyckliga över varje dag tillsammans!

70 år sedan kärleken slog till … och såhär ser de ut idag. Kärleken dem emellan är inte att ta miste på, trots att de idag är 90 och 93 år gamla.

År 1937 heter Sveriges statsminister Per Albin Hansson och kungen Gustaf V. Ute i Europa är det oroligt men i Sverige, som då har drygt 6 miljoner invånare, är det lugnare. På bio skrattar man hejdlöst åt Thor Modéen i filmen “Pensionat Paradiset” som just haft premiär.

I Malmö gifter sig det här året, på själva pingstafton, den 15 maj, det unga paret Anna och Lennart Persson i Västra Skrävlinge kyrka. Hon ska senare under året fylla 20, han 23.

Förälskade, lyckliga över enrumslägenheten de har fått tag på. Att kunna försörja sig, ha någonstans att bo, att bilda familj, det var drömmarna om framtiden.

År 1937 var Gustav V Sveriges kung och Thor Modéen gjorde stor succé på landets biografer.

Nu är den här, framtiden. År 2007, ett årtusende som de inte ens drömt om att få uppleva. 70 år har gått – och de är fortfarande tillsammans.

Egentligen går deras gemensamma historia längre tillbaka än så, för det var redan 1934 som de träffades första gången. Hon var 17 år, kom från Billinge i hjärtat av Skåne där föräldrarna hade en gård och hade just gjort sitt livs mest spännande resa, den med tåget till storstan Malmö. Förväntansfull inför allt det nya men också blyg, osäker rädd för att säga göra fel, säga fel.

Försök att tala så att det inte hörs att du kommer från landet, var en av de förmaningar hon fått med sig av sin mor.

Anna hade fått arbete på Sandgrens bageri i Malmö och en ny värld med jämnåriga arbetskamrater öppnade sig. En av dem var den tre år äldre Lennart, en riktig stadspojke, uppvuxen under enkla förhållanden hos sin morbror och moster på Kamrergatan mitt i Malmö. Han hade just avancerat till ugnseldare, fått löneförhöjning till 16 kronor i veckan plus mat och verkade världsvan, skojade med alla och lät förstå att han hade många flickvänner.

Såhär drygt 70 år senare kan det dock avslöjas att det inte var så mycket sanning bakom det där.

– Äh, det hörde till att man som påg skulle skryta lite om alla flickor, säger han och blinkar.

Bjöd på bio!
Mellan Anna och Lennart var det dock länge bara vänskap.
– Det första orden vi växlade? Ja, det var nog när Lennart uppmanade mig att gå med i fackföreningen, säger Anna. Det var viktiga saker på den här tiden!

– Själv arbetade jag i köket och lagade mat till de anställda och vi hade inte mycket kontakt i arbetet.

– Ändå hörde man snart omgivningen prata om oss som “Anna och Lennart”. Jag blev lite irriterad ibland, för vi var verkligen inget par!

Sedan Lennart dristat sig till att bjuda Anna på bio insåg de dock att det var mer än vänskap de kände för varandra. De började sällskapa men fick finna sig i att vara ifrån varandra nästan ett helt år när Lennart gjorde sin militärtjänstgöring i Stockholm.

Midsommaren 1936 förlovade de sig och knappt ett år senare blev det alltså bröllop. Brud och brudgum var så unga att en och annan i omgivningen undrade om de “var tvungna”. Det var de inte, bara förälskade. Första barnet, dottern Kerstin, kom först drygt ett år efter bröllopet. Fyra år senare kom sonen Arne och så, efter ytterligare fyra år, ännu en son, Roland.

Med hela livet framför sig. Den 15 maj 1937 gifte sig Anna och Lennart Persson i Västra Skrävlinge kyrka i Malmö.

– Det där med barnafödandet, det klarade du väldigt bra, säger Lennart och lägger sin hand på Annas.

Barnuppfostran klarade man av gemensamt. Det var viktigt att barnen växte upp till skötsamma, arbetssamma människor. De blev de också. Sönerna Arne och Roland skulle komma att arbeta inom transport- och lagerbranschen och dottern Kerstin bland annat som bussreseledare.
Stränga bestraffningar under barndomen, som var vanligt på den här tiden, ingick inte i fostran. När mamma Anna vid ett tillfälle tyckte att nu hade väl ändå mellanbarnet Arne förtjänat en dask i baken, då visade sig att hon var så ovan vid uppgiften att hon stukade ett finger…

En trerummare!
Också sedan barnen kommit bodde familjen i ett rum och kök, fast modernt, det höll Lennart hårt på. Han själv växte upp i en lägenhet med eldstad inne och dass på gården.

– När vi 1948 fick en trerummare i stadsdelen Augustenborg, då tyckte vi fem i familjen att vi knappt hittade varandra, säger Lennart och skrattar.

Men visst gladdes man åt lyxen! Nu var dessutom de tunga krigsåren över.
– Kriget hade utan tvekan påverkat vardagen också här i Sverige, säger Anna. Det var brist på mycket man behövde, men det fanns faktiskt också det som var positivt med den här tiden. Gemenskapen människor emellan var stark.

Hon hade fortsatt att arbeta också när barnen var små. Under krigsåren, när så många män låg inkallade, fanns det dessutom klara direktiv om den saken från myndigheterna.

“Ni kvinnor som kan – lämna barnen till mor- och farföräldrar och ge er ut och yrkesarbeta”, hette det.

Hårt arbete, men också en målsättning att ta tillvara varje tillfälle till glädje och gemenskap går som en röd tråd genom Anna och Lennarts liv.

Ekonomin hade förbättrats sedan Lennart fått arbete som brödutkörare på Solidar och en lön på 72 kronor i veckan. Några stora utsvävningar var det förstås ändå inte tal om, inte med tre barn.

– De där tankarna att allt skulle bli så mycket roligare om man bara kunde skaffa en speciell möbel eller sak, de har lyckligtvis ingen av oss någonsin haft, säger Anna.

När familjen en vår konstaterade att det var hög tid att skaffa en ny matta till det stora rummet hemma, men också gärna ville köpa säsongskort till Malmö Folkets park i närheten, då var valet självklart. Mattan, den kunde vänta till hösten, säsongskorten, däremot, de kunde öppna möjlighet till många roliga sommarkvällar i folkparken.

Kaffe och kakor
Vintertid umgicks man hemma och man bjöd ofta in goda vänner på fest.

Också på den tiden ni bodde i en etta?
– Ja, det gick hur bra som helst, fast det blev förstås inga stora middagar utan kaffe och kakor. Det var över huvud taget det vanligaste sättet att bjuda på den här tiden. Fast visst var det roligt när vi flyttat till stor lägenhet och första gången kunde ställa till med gåsamiddag!

År 1949 skaffade familjen sommarstuga, en stor händelse.
– Jag hade hört från en god vän att man kunde köpa tomtmark i Hofterup utanför Malmö, berättar Lennart. Det lät lockande och en söndag hyrde Anna och jag en tandemcykel och cyklade de dryga tre milen dit. Marken kostade en krona kvadratmetern, 1:25 om den var uppvuxen – och vi slog till. Priset var rimligt, men det var ändå en mycket stor affär, för tomterna var på 2000 kvadrat.

Ja, och så skulle tomten ju bebyggas. Man började med ett litet, enkelt hus och omkostnaderna för bygget var små. Från en pianoaffär inne i Malmö fick man till förmånligt pris köpa gamla pianolådor och varenda bräda och spik som de var gjorda av togs tillvara.

När barnen så småningom flyttade hemifrån började en ny tid för Lennart och Anna. Lite större frihet, lite bättre ekonomi. Trerummaren kändes nu egentligen alldeles för stor och man tog därför en inneboende, Jan från Holland som kommit till Sverige för att arbeta på Malmö Strumpfabrik. Han blev också en god vän och bjöd Anna och Lennart att besöka hans föräldrahem i Holland under en sommarvecka. Nästan 50 år gamla gjorde paret sin första utlandsresa. Den skulle komma att följas av många fler, så småningom ända till Sri Lanka.

– Det är sådant man inte, ens i sin vildaste fantasi, kunde drömma om som ung, säger de.

En bild av kärleken. I 73 år har de känt varandra, i 70 år har de varit gifta, Anna och Lennart Persson.
– Vem kunde ana att vi skulle få så många år tillsammans, säger de. Idag är vi tacksamma över varje ny dag.

Glädje och sorg
Båda är överens om att det funnits mycket glädje i deras liv. Det har också funnits tung sorg. Den glada och utåtriktade dottern Kerstin, dog av cancer år 2003, som nybliven pensionär.

– Att bli så här gammal innebär också att det är större risk att man får uppleva att mista ett barn och det är någonting fruktansvärt, säger Anna och blir blank i ögonen.

Paret har också förlorat en kär svärdotter. Sorgerna har de, som allting annat, gått igenom tillsammans.

Har ni aldrig saknat tid för er själva, undrar jag.
Men Anna och Lennart tittar bara frågande på mig och skakar sedan på huvudet.

Ensam, var skulle man vilja vara det? Och nej, det har de nästan aldrig varit.
– Fast vi har inte riktigt samma smak när det gäller TV-program, säger Anna. Om det är något som bara jag vill se, då händer att jag går och sätter mig ensam framför TV:n om kvällarna. Fast trots att jag hör att Lennart finns där i bakgrunden så det kan inte hjälpas att det blir tråkigt efter en stund och då finns genast tanken där:
– Kommer han inte snart?

Idag bor paret sedan många år i en rymlig och trivsam villa med stort härligt uterum. De klarar sig själva, förutom hjälp med städningen varje vecka.

Det är här hemma det blir fest den 15 maj. 70-årig bröllopsdag, det är en stor dag, något att se fram emot.

Vad har de i övrigt för drömmar? Vad är lycka vid 90 och 93 års ålder?
– Att få vara någorlunda friska är stort nog, säger Lennart.
– Lycka det är väl det man känner när man går och lägger sig på kvällen och vet att allt är bra med Lennart, med barn, barnbarn och barnbarnsbarn, säger Anna. Man kan somna lugnt, telefonen har inte ringt och meddelat någon katastrof.
– Ännu en dag när inte något ont har hänt.
– Ännu en dag när vi har fått vara tillsammans.