Elisabet Carlsson: Jag kunde hamnat på livets skuggsida

Elisabet Carlsson är uppvuxen på en bondgård.  Hon debuterade tidigt på scenen, men trodde att hon skulle bli veterinär till yrket. Mycket tack vare en irländsk nunna och Keve Hjelm blev Elisabet istället teatermusan Thalia trogen.

– Min teaterdebut var som koarsle. De andra två rollerna var en bonde och en inseminatör. Eftersom jag bara var åtta år tror jag inte att jag fattade så mycket av sketchen – vilket säkert var tur. Men bönderna i publiken skrattade förtjust åt mig där jag stod kobent med brun plyschrumpa och sparkade och jag tänkte: “Scenen lämnar jag aldrig!”

Elisabet Carlsson var åtta år när hon tillsammans med föräldrarna och sina två äldre syskon flyttade från alla kompisarna i stora Växjö till lilla Södra Åreda ute på landet. Till farfars och farmors gård med hundar, katter, hästar, mjölkkor och stutar,  men också med en kilometer till närmaste lekkamrat och ytterligare en till nästa.

– När vi flyttade fick jag välja en fritidsaktivitet, pysselkväll i Åryd eller barnteater i Risinge och jag valde det senare, berättar hon. Varför vet jag faktiskt inte. Jag hade visserligen bjudit in till både cirkus och radioprogram hemma i källaren i Växjö, men jag hade aldrig sett en enda teaterföreställning på riktigt. Men barnteatern blev från första början som en passion, som en förälskelse. Mycket tack vare en duktig ledare. Jag kände direkt en frihet i att få uttrycka mig.

Ville bli veterinär

– Som flicka skulle man ju helst vara söt, tyst och ordentlig men när man spelade teater fick man plötsligt vara både ful, högljudd och fräck. Jag fick tidigt lära mig att det är bra att visa känslor och jag trivdes på scenen, men jag var nog för ung för att inse att skådespelare var ett yrke som jag faktiskt en dag skulle kunna ägna mig åt på heltid. Jag älskade ju djur och drömde förstås därför om att bli veterinär när jag blev stor!

Elisabets mamma kommer från en starkt religiös familj och inflytandet från missionsförbundet var starkt.
– Jag tror att det har påverkat mig mer än jag kanske förstår, säger hon. Jag hade en väldigt stark barnatro. Jag var med i miniorerna och sjöng i kyrkokören och jag bad varje dag till Gud. Men till skillnad mot de första andra kristna ville jag absolut inte ha någon uppenbarelse. Jag var nämligen väldigt mörkrädd som barn och bad i stället: “Gode Gud, visa dig inte. Jag tror på dig ändå, jag lovar…”

– Elisabet var lång redan då och fick tidigt lära sig mocka skit och ta hand om både stora och små djur på gården. Som tonåring var väl inte arbetet på bondgården det hon prioriterade mest i livet, men idag ser hon tillbaka på den tiden med en ömhet som nästan verkar förvåna henne.

– Då var det ofta hemskt att tvingas gå upp tidigt för att ta hand om djuren eller hjälpa pappa plocka all denna förbaskade sten som det tycks finnas obegränsat av i Småland, säger hon. Men jag minns idag med glädje den sammanhållning och gemenskap som präglar ett liv på en bondgård. Jag minns när vi skulle ta hand om höet. Farfar som körde traktorn, farmor som kokade kaffet, pappa som stod på logen, mamma och vi ungar som stod på lasset.

–  Vi hjälpte och litade på varandra. Det var ofta hett som i helvetet och på kvällen gick alla tillsammans ner till sjön och badade. Då hatade jag ofta det tunga jobbet men idag längtar jag ofta tillbaka till den tiden.

Stor och stark
 – Jag har faktiskt farit runt och letat efter ett sommarhus och jag dras då varje gång till något skruttigt litet rött Smålandstorp utan el och vatten. Finns det dessutom en gammal fallfärdig ladugård så går jag igång på alla växlar. Jag kan absolut inte tänka mig att bli bonde på heltid, men någonstans i generna finns det ändå nedärvt en längtan tillbaka till landet!

Elisabet var duktig i skolan. Tyst men duktig. En sådan som flöt med mitt i strömmen utan att bli inblandad i några större konflikter. Stor och stark och duktig i idrott möttes hon med respekt av killarna men hon var inte en sådan som de blev kära i.

– Fram till tonåren hade jag det ganska tryggt och behagligt, men sedan kom högstadiet som en vandring genom Hades, säger hon. Vem kom egentligen på det här med högstadiet? En sadist? När alla barn är som mest olika, när några är tjocka, andra trådsmala, några är långa och okordinerade, en del svettas kopiöst…och alla dessa så olika människor buntas ihop i hundratal och stoppas in i stora skolor med avgrundslånga korridorer.

Högstadiet ett helvete
 – Som tonåring vet man ganska litet om världen och väldigt lite om sig själv. Tentaklerna spretar åt alla håll. Allt är kaos, kris och fruktansvärt. Ingen berättar hur man ska ändra på det. Som 14-åring fick jag en gröngul spottloska i håret genom det öppna fönstret  på skolbussen. Jag lät den sitta kvar hela vägen hem, i två mil, för att jag var så avstängd, så avtrubbad. Det är högstadiet för mig. Alla reaktioner att jag fanns, att jag hade känslor, var som bortblåsta. Jag liksom bara gick och väntade på att börja leva.

– Och mitt i alltihop förvandlades jag från flicka till kvinna. Jag var ingen söt tjej som barn, men när jag var så där 16-17 år blev jag söt. Plötsligt var mitt hår långt och blont, jag fick kvinnligare former – och det var en otroligt obehaglig upplevelse att bli iakttagen och behandlad på ett annat sätt än tidigare!

Efter att ha gått estetisk linje med inriktning på teater på gymnasiet, drabbades hon av religiösa och existentiella grubblerier och hamnade på grund av dem i… Liverpool.

– Det finns ett sökande hos mig efter meningen med livet. Ett sökande som pågår än idag, säger hon. Jag kände att jag ville göra något meningsfullt och ringde runt till organisationer som Röda Korset och Rädda Barnen och erbjöd mina tjänster, men de tackade förstås nej till en i deras ögon neurotisk 18-årig småländska med ambitioner att rädda världen.

Levde klosterliv
Via en skolkamrat fick Elisabet kontakt med Moders Teresas kloster i Liverpool och fick jobb där i sex månader i utbyte mot mat och husrum.

– Jag klippte av mig allt hår och åkte dit. Som en då omedveten blandning av att få göra något gott i livet och en flykt från mitt eget röriga nu-ska-jag-snart-bli-vuxen-liv. Hos nunnorna infann sig en slags själslig vilopaus. Det var väldigt hierarkiskt, som att gå in i det militära. Jag behövde bara lyda order och för mig var det skönt att inte behöva ta ställning. Jag visste ju att det jag gjorde var bra, att det var något gott i det.

– Jag assisterade nunnorna på kvinnohärbärget och i klostrets soppkök. Jag stekte lever, skalade morötter, tvättade nylonlakan och gjorde hembesök. Många av kvinnorna var missbrukare, mentalt störda eller misshandlade.

– Det var fascinerande att se nunnorna, deras vila i att allt de gjorde var av betydelse och hade en mening. Att de såg livet mer långsiktigt än bara till nästa teaterroll…

Ett tag funderade Elisabet på att stanna för gott och bli nunna. Hon bad till Gud och frågade Honom till råds – men fick inget svar.
– Jag tolkade tystnaden som att jag inte hade fått någon anställning, säger hon. I stället skickade “han” en irländsk nunna som hjälpte mig att hitta rätt i tillvaron. Syster Patrick sade att det inte är fel att åka utomlands för att göra gott, men att man ändå måste börja med sig själv och sina närmaste. Har man fått en begåvning så ska man använda den. När hon hörde att jag gått teaterlinjen på gymnasiet sade hon: “Då är det teatern som är meningen. Då är den Guds gåva till dig”.

Farliga vägar
Men Elisabet säger att hennes tonårsgrubblerier hade kunnat ta henne in på farliga vägar.
– Jag var så vilsen då, att jag hade kunnat bli ett lätt offer för någon form av religiös sekt eller hamnat i någon form av drogberoende, säger hon. Ja, jag hade nog kunnat hamna praktiskt taget var som helst på livets skuggsida om jag träffat fel människor eller hamnat på fel plats vid fel tillfälle…

I stället blev det fyra år på teaterhögskolan i Stockholm. I samma klass som bland andra Figge Norling, Torkel Peterson och Ann-Sofie Rase och med den legendariske Keve Hjelm som rektor.

– Jag kände mig verkligen som tjejen från landet, var jätteblyg, fruktansvärt osäker. Jag tyckte alla de andra var såååå duktiga och begåvade, säger hon. Jag var både chockad och skräckslagen när jag stod där på scenen, illröd i ansiktet och med svetten rinnande. Ibland var jag tvungen att gå av scenen mitt under en lektion. En av lärarna brukade sucka och säga: “Någon gång måste du faktiskt stå mitt på scenen och inte smyga in i något av hörnen. Var dig själv helt enkelt. Våga improvisera!” Men det var ju det jag var. Mig själv. Blyg, ängslig och rädd.

Hon säger att det som räddade hennes teaterkarriär var att det fanns några lärare som orkade vänta ut henne. Och att Keve Hjelm fanns där. Auktoritär som få men också oslagbar när han pratade om yrkesrollen som konstnär. Att det inte finns någon regissör som kan förlösa skådespelaren. Att det handlar om att våga blotta sig men ändå behålla kontrollen. Att strunta i begåvningen och inse att det ändå bara är hårt arbete som lönar sig. Att inte vänta på att bli uppbjuden utan våga bjuda upp själv.

Genombrottet
Under sju slitsamma men roliga år på Folkteatern i Gävle, varav tre med den mytomspunne Peter Oskarsson som teaterchef, lärde sig Elisabet det mesta om hantverket skådespeleri. Hon flyttade tillbaka till Stockholm, började frilansa som skådespelare, gjorde en uppmärksammad roll som psykiskt sjuk mördare mot Sven Wollter i TV-dramat “Kvinna med födelsemärke”.

Elisabet fick sitt stora genombrott som bibliotekarien Desirée i succéfilmen “Grabben i graven bredvid” för fem år sedan. En roll som hon fick därför att regissören Kjell Sundvall letade efter “en grå, foträt och totalt osexig tjej…”

– Sedan dess har jag hunnit med diverse små och stora roller i TV och både regisserat och spelat massor med teater, främst på Stockholms stadsteater, berättar hon. Senast som syster till Helena Bergströms rollkaraktär i “Linje Lusta”. En pjäs som för övrigt kommer tillbaka i höst.
Men det är ändå som filmskådespelare Elisabet stormar fram på bred front den närmaste tiden. I oktober har “Black island sisters” premiär på biograferna och i november dyker hon upp i TV, i rollen som Erica Falk i de två en-timmes-filmerna som baseras på succéförfattaren Camilla Läckbergs två böcker “Isprinsessan” och “Predikanten”. Med Niklas Hjulström i den andra huvudrollen. Plus att hon under hela augusti filmat en av de fem huvudrollerna i Colin Nutleys nya film “Angel” Tillsammans med Helena Bergström, Rikard Wolff, Johan Rabaeus och Rolf Lassgård.

Går tillsammans
– Just nu flyter det på fantastiskt, men jag vet av egen erfarenhet att det också kan bli för mycket av det goda, säger hon. Förra sommaren tog jag ett halvår ledigt, eller snarare tvingades ta ledigt, eftersom jag höll på att gå rakt in i den så omtalade väggen. Då hade jag bland annat haft en period då jag filmade i Luleå, spelade in TV i Göteborg och stod på teaterscenen i Stockholm – samtidigt! Då ägnade jag det halvåret åt att tänka igenom vad jag egentligen vill med mitt liv och vart jag vill att det ska leda mig. 

I januari fyller hon 40 och hon planerar redan för ett gigantiskt kalas med massor av inbjudna vänner och släktingar. Och planerna och försöken att bli mamma fortskrider.

– Jag vill verkligen ha barn, gärna redan i morgon, och jag skulle sörja oerhört om jag inte kunde få några, säger hon.
 Pojkvännen heter Stefan Roos, skådespelare och manusförfattare, de gick samtidigt på teaterhögskolan och har känt varandra i sjutton år men det var först förra sommaren de blev ett par.

– En av våra första dejter var att vi gick Sörmlandsleden tillsammans, berättar Elisabet. Vi vandrade i tre dagar och åt ravioli på burk och det tillsammans med närheten till naturen gjorde att vi blev avslappnade med varandra väldigt fort…