Jag tänker aldrig mer skämmas för att min dotter skar sig!

I flera år fick Agnetha och Emelie kämpa för att få rätt diagnos. Det visade sig att Emelie var manodepressiv. Idag mår Emelie mycket bättre och mamma Agnetha vill nu stötta andra föräldrar till barn som mår psykiskt dåligt.

Agnetha Ersson Eriksson, 43 år, minns den där septemberdagen 2001 som om det vore i går. Det är sen kväll, hon och maken Ulf sitter i bilen på väg hem till Luleå efter en affärsresa till Stockholm. När de närmar sig Nordmaling ringer plötsligt Agnethas telefon. I andra änden hör hon sin då 14-åriga dotter Emelies förtvivlade röst. – Hon sa: “Mamma, när kommer du hem? Jag behöver prata med dig”, och jag hörde att hon var nervös, berättar Agnetha. Emelie var det av mina fyra barn som aldrig spontant berättade om något bekymrade henne, så där och då kände jag instinktivt att något var galet. Jag försökte lugna ner henne och lovade att vi skulle vara hemma om högst ett par timmar. De sista milen hem tycktes längre än någonsin. Och när Agnetha och Ulf äntligen kom fram möttes de i dörren av en förtvivlad Emelie.

I de tidigare glada och pigga ögonen fanns nu ett svart och djupt mörker. Med gråten i halsen berättade hon hur killen hon träffat under sommaren plötsligt gjort slut och bestämt sig för att flytta till Stockholm.

– Mitt hjärta höll på att brista när jag såg min dotter. Och trots att magkänslan sa mig att det var riktigt illa klämde jag ur mig något banalt i stil med: “Det är bara en tonårsförälskelse, mister du en står dig tusen åter!”. Jag förstod inte bättre då. Ungdomar är ju bräckliga i tonåren och man vet själv hur humöret kunde gå upp och ner när man var ung.

Emelie under tiden då hon mådde som värst. Från att ha varit en glad, aktiv tjej försvann hon nu djupt in bakom sitt ångestfyllda skal.

Det svarta hålet
Det här blev starten på en period i familjens liv som Agnetha kallar “det svarta, mörka hålet”. Sorgen över ett brustet hjärta visade sig övergå i något som ingen av dem hade kunnat föreställa sig. Emelie förvandlades på kort tid till en helt annan person. Borta var den blonda, pigga tjej som älskade fotboll och dans. Fram träder istället en skygg ton­åring som börjar klä sig i svarta skrymmande kläder, färgar håret korpsvart och målar tjocka svarta kajalstreck runt de tidigare så glada ögonen.

Ingen får komma henne nära och de oförutsägbara raseriutbrotten gör att familjen börjar gå som på ägg. Stressen över Emelies situation förstärks ytterligare av omgivningens kommentarer och dömande blickar. Hur kan en mamma låta sin dotter förfalla så?

Agnetha rasade när skolan plötsligt larmade om att den tidigare så skötsamma Emelie börjat sova på lektionstid. Gud nåde den som vågade antyda att hon inte hade pli på sina barn!

–  Även om jag långt inne förstod att det var allvarligt, så var skuld- och skamkänslorna så djupt rotade att jag inte ville se, förklarar Agnetha. Det var som en järnring som låg över bröstet. Jag var livrädd att folk skulle se mig som en usel mamma och under en tid var jag mer upptagen av vad folk skulle tycka än av hur Emelie egentligen mådde. Jag skämdes helt enkelt.

Under hösten drog sig Emelie allt längre in i sitt skal. Agnetha tjatade, tiggde och bad att dottern skulle berätta vad det var som var fel, men deras tidigare så starka band tycktes brutet. Emelie slutade sköta om sin hygien och allt oftare fann Agnetha henne i sängen, vaggande fram och tillbaka med tom blick. Oron och maktlösheten fick till slut Agnetha att krypa till korset och kontakta skolkuratorn för hjälp. Ville folk tycka att hon hade misslyckats som mor, så varsågod!

– Men samtalen med kuratorn verkade inte hjälpa. Istället kände jag hur Emelie tog ännu mer avstånd ifrån mig. När jag till slut ringde upp kuratorn fick jag veta att någonting hade hänt men på grund av tystnadsplikt kunde hon inte berätta vad!

Agnetha skakar på huvudet och fortsätter:
– Allt hon kunde berätta var att det förelåg fara för Emelies liv, sedan lade hon på!

Nu for tankarna som iskalla pilar genom huvudet på Agnetha. Ville Emelie ta livet av sig? Hade hon skadat någon annan? Vad hade hon missat att se?

Avslöjandet
Den eftermiddagen ställde hon Emelie mot väggen och efter fem timmars envist tjurande kapitulerade dottern och rullade upp sin ena tröjärm.

–  Aldrig någonsin har jag blivit så chockad. Hela hennes arm, från axeln ner till handleden, var täckt med ärr och färska, djupa sår fulla med var. Andra armen var lika illa, liksom benen.

– Kväljningarna rullade i min kropp. “Jag mår så dåligt, jag vet inte varför jag hela tiden måste kämpa med att vilja leva, mamma”, sa hon.

Att skära sig för att lindra ångest var något som varken Agnetha eller maken Ulf hade hört talas om tidigare. De förstod nu att de var en familj i akut behov av hjälp.

Agnetha tar en klunk vatten och ursäktar om hon pratar på för fort. Minnet av den chockerande upptäckten gör henne ännu illa till mods.

Tiden som därefter förflöt blev en kaotisk period av hopp och förtvivlan. Emelie måste få hjälp, men var? Barnpsykiatrin och det sociala stod handfallna inför den näst intill apatiska tonårstjejen som hade fullt upp med att försöka genomleva sin ångest. Mellan sjukhusvistelserna gick Emelie som en vålnad därhemma. På nätterna låg Agnetha sömnlös och lyssnade till den destruktiva musik som spelades från dotterns rum.
 
– Då visste jag att Emelie satt och skar sig. Jag försökte aldrig gömma rakblad för henne, för jag visste att ville hon skada sig så skulle hon göra hon det, med rakblad eller utan. Värst var morgnarna. Stanken av blod och skitiga lakan som slog emot mig när jag öppnade hennes dörr var förfärlig. Dessutom fanns alltid en rädsla att hon skulle ha begått självmord under natten.

Ställde ultimatum
Månaderna gick och Emelie visade inga tecken på att bli bättre. Hotet om självmord lade sig som en skugga över familjen och åt sakta upp all energi. Med blicken fäst på sin olyckliga dotter såg Agnetha i ögonvrån hur hennes övriga tre barn krympte av bristande uppmärksamhet. Ofta bröt hon ihop och bara skrek ut sin förtvivlan. Varför kunde hon inte hjälpa sitt älskade barn?

Våren 2002 fattade Agnetha sitt livs svåraste beslut.
– Det var nu som jag satte foten i golvet och sa nej till Emelie. Ville hon skära sig fick hon göra det någon annanstans, ville hon ta livet av sig fick hon göra det, jag orkade inte vakta henne längre. Det var dags att hon tog ansvar för sitt liv. Jag tog en risk men jag orkade inte mer. När jag hade sagt det kände jag hur järnbandet över bröstet lättade.

Agnethas ultimatum hade effekt – Emelie kom ur sitt vakuum och började förstå att hon faktiskt kunde bli frisk. Men trots all kontakt med sjukvården hade hon ännu inte fått någon diagnos och följaktligen inte heller någon riktig behandling. Det krävdes ytterligare vistelser på två olika behandlingshem innan Emelie under våren 2006 – fem år efter insjuknandet – äntligen fick svart på vitt vad som var fel.

– Jag fick veta att jag hade en sjukdom som heter Bipolär 2, att jag är manodepressiv, säger Emelie som har kommit förbi kaféet där vi sitter och pratar för att säga hej till sin mamma.

– Jag har en lindrigare variant, men kommer att få äta medicin resten av mitt liv.

Hon kramar om Agnetha som för dagen har flugit ner från Luleå till Stockholm, där Emelie idag bor. En numera blond 20-åring, klädd i ljusa jeans och med nära till skratt.

– Du var så nedstämd när du hade fått beskedet, minns Agnetha. Ingen hade förklarat för dig vad det innebar. Men när vi hade pratat om att sjukdomen endast är en liten del av dig, inte hela din personlighet, då blev det lättare.

Flera orsaker
När de nu till slut hade fått en förklaring till varför dottern mått så dåligt föll ytterligare en sten från Agnethas hjärta. Hon hade inte haft skuld i Emelies dåliga mående. Hon var ingen usel mamma. Skärandet, som nu fick ett slut, var dessutom bara ett symptom på sjukdomen, dottern hade likaväl kunnat svälta sig eller börja med droger.

– När herr Skam och fru Skuld inte längre satt på mina axlar kunde jag se tillbaka på allt med klara ögon. Jag såg att det fanns flera bidragande orsaker till att min dotter blev sjuk.

– Till att börja med drabbades jag av en förlossningsdepression efter Emelies födsel, vilket gjorde mig oförmögen att knyta an till henne under de första två åren. När hon sedan blev lite äldre mådde jag så dåligt att jag för ett tag tvingades lämna bort henne och hennes bror till deras biologiska pappa, som jag då separerat från. Jag vet nu att Emelie led av att inte få vara hos mig.

– Idag kan vi prata med varandra om allt, inflikar Emelie. Om jag mår dåligt och har svarta tankar ringer jag till mamma och berättar. Men hon ställer också höga krav på att jag ska ta ansvar för mitt liv, och det är bra.

Hon berättar stolt hur hon läste in alla ämnen som blivit lidande under de tunga åren och om flytten ner till pojkvännen i huvudstaden. Ett stort steg för Emelie, men även för Agnetha som blev starkt ifrågasatt för att hon vågade släppa iväg sin dotter utan vidare.

– Det handlar om tillit, säger Agnetha. Emelie är myndig och måste få lära sig att bli vuxen. Vi finns där som stöd, men kan inte leva hennes liv åt henne. Men det var en lång process för mig att komma till den insikten.

I sin bok skriver Agnetha Ersson Eriksson ärligt och rakt om dotterns sjukdom.

En dag i taget
För familjen uppe i Luleå är åren i “det svarta, mörka hålet” över. Oron och ovissheten har tärt, inte minst på Emelies syskon, men Agnetha menar att prövningen också har gjort familjen mer sammansvetsad och harmonisk. Numera har familjen regelbundna familjeråd, där inget ämne är för svårt för att dryftas och där alla stöttar varandra. Agnetha berättar hur hon har lärt sig att släppa taget och själv ta emot hjälp, inte minst sedan hon förra året drabbades av MS.

– Det var tungt, men jag har accepterat det. Jag vet att jag kommer att bli sämre men det är okej, jag har en fantastisk make och familj. Vi tar en dag i taget. Nu vill jag bara ut och föreläsa om min bok och stötta andra föräldrar.

“Skuld, skam & rakblad”, den första svenska boken i ämnet skriven ur ett föräldrapers-pektiv, släpptes nyligen på Agnethas och maken Ulfs eget förlag.

– Att skriva den var som terapi. Jag kommer aldrig mer att skämmas över att mitt barn blev sjukt. Öppenheten är vårt vapen!