Hallelujah, det svänger ju!”, “Pastor Sjögren levererar!”, “Dansbandskungen bjöd på rena frälsningsmötet!”.
Recensionerna av Christer Sjögrens senaste kyrkoturné har nästan överträffat varandra i superlativer och glädjerop. Överallt han dyker upp tycks han bli mottagen med öppna armar. Och nog är det på tiden kan man tycka.
Efter över 40 år i branschen är Christer Sjögren van vid att dansbandsmusik inte alltid faller recensenterna i smaken. Men har man sålt över 11 miljoner skivor behöver man inte längre bry sig – siffrorna talar för sig själva. Christer Sjögren är helt enkelt omåttligt populär.
Vi möter honom en tidig eftermiddag på SVT i Stockholm, dit han kommit för att repetera inför ett kommande TV-program. Till synes inte det minsta trött trots att han kvällen före haft konsert i Linköping. Iklädd pepitarutig skjorta och smala, svarta byxor, slår han sig ner i en loge med en kopp kaffe.
– Efter så många år i den här branschen är man van vid ett högt tempo, särskilt efter ett skivsläpp, säger han och lutar sig tillbaka i soffan. Jag är van att hugga i, “slit-genen” sitter i sedan gammalt. Det är bara att förbereda sig mentalt och se till att återhämta sig de dagar man är ledig, då fungerar det.
I höstas släppte Christer skivan “Älskade andliga sånger”, uppföljaren till succén “Andliga sånger” som kom för nästan 15 år sedan. Då liksom nu gav han sig ut på en efterföljande kyrkoturné som gav ett gensvar han aldrig vågat drömma om. Högvis med brev strömmade in från människor som berättade om svårigheter och kriser och hur de andliga sångerna hjälpte dem att gå vidare. Att han, en dansbandssångare från Hagfors, skulle kunna påverka människor så starkt kom som en total överraskning.
– Jag kommer ju inte själv från ett troende hem. Mina morföräldrar var troende men inte mina föräldrar. Han lutar sig fram och funderar en stund. Det är också så svårt att definiera vad som är att tro… Jag har aldrig sagt att jag är troende i traditionell mening – jag ber inte och har aldrig haft religiösa upplevelser, men något tror jag på, något som är större än en själv. Det kan vara det goda i människan. Som människa väljer jag att se det positiva istället för att hela tiden leta fel. Och sedan är det något i de här andliga sångerna som är så oerhört kraftfullt!
Övertalad
Historien om hur kungen av dansband blev lovsångernas mästare är klassisk. Året var 1988 och Christer var en av kvällens gäster i “Café Norrköping”. Medan teknikerna drog sladdar och riggade ljudet inför sändning passade Christer på att värma upp rösten med gamla “Pärleporten”. Ragnar Dahlberg, som då ledde programmet, råkade gå förbi och stannade upp när han hörde den bekanta basstämman. Inte visste han att Christer sjöng andliga sånger? Tänk om de skulle ha en kväll med bara andliga sånger? Och så blev det. Christer, som först var skeptisk till idén, övertalades att sjunga några låtar med den populäre sångaren Jan Sparring.
– Det blev en fantastisk succé, berättar Christer och tar en mandelskorpa. Programmets växel blev fullständigt nerringd av tittare. Jan Sparring sa då: “Du borde sjunga in en andlig skiva, Christer!”. Men jag var tveksam. Av respekt för de troende. Jag kom ju inte från ett andligt hem och ville inte vara någon hycklare. Men Jan stod på sig och sa: “De här människorna kommer att ta emot dig med öppna armar”.
Frälsarförsök
Och vem borde veta om inte Jan Sparring? Skivan spelades in och blev som vi vet en succé. Bollen var i rullning. Christer berättar om konserterna i kyrkor, hur gamla läsarsånger som “O store Gud” och “Han är min sång och min glädje” förhöjer stämningen och förmedlar en kraft som är nästan overklig. Det är näst intill omöjligt att inte ryckas med i hänförelse. Och visst har de funnits en och annan som försökt frälsa sångaren under årens lopp. I Sverige är det, till skillnad från USA, svårare för en artist att hoppa mellan olika genrer. Att plötsligt gå från dansband till andligt förpliktigar.
– ”Ta steget fullt ut, Christer!”, säger många. Men jag vet inte riktigt vad det skulle innebära. Jag trivs ju så bra med den jag är. Nummer ett för mig är att vara helt ärlig och uppriktig i alla lägen, och det är jag. Jag står för det jag sjunger men kan som sagt inte definiera min tro.
Efter alla år som offentlig person och skvallertidningsfavorit har Christer Sjögren lärt sig att välja sina ord med omsorg, att vara lite på sin vakt. En otydlig formulering kan lätt snedvridas och blåsas upp till orimliga proportioner. Som frågan om tro eller inte tro. Eller som med den omskrivna 40-årskrisen, en tid då alltför mycket arbete och stress ledde till turbulens i privatlivet. Och det räckte inte med att han själv befann sig i stormen – tidningarnas löpsedlar gjorde sitt bästa för att hålla liv i ovädret. Så om inte från Gud, var ifrån hämtar han själv kraft för att orka vara allmänt villebråd?
– Om man har haft ett sådant långt artistliv som jag, vore det märkligt om man inte hade haft en kris. Men erfarenheter är det man lär sig av. Visst har jag gjort misstag, men jag ångrar ingenting, det sätter jag på erfarenhetskontot! Och jag har inte fått några skador av det som jag kan se. För mig är sunt bondförnuft nummer ett. Om jag känner att mitt liv är på väg i en destruktiv riktning så ser jag till att vända det.
På samma sätt som media tas även nya bekantskaper med försiktighet. Är man ägare av ett av Sveriges mest kända ansikten får man leva med att alltid väcka viss nyfikenhet. Det spelar ingen roll om du har vaknat på fel sida eller helst vill gå och gömma dig, människor förväntar sig ett glatt leende och en stunds småprat. Vänner som funnits med sedan gammalt blir därför extra värdefulla.
Men bästa vännen, förutom hustrun sedan 33 år, Birgitta, träffade Christer faktiskt först på senare år. Det var i samband med hans medverkan i “Rhapsody in rock”. En av projektets inblandade, affärsmannen Åke Malmros, bjöd hem några av de medverkande till ett grillparty, däribland Christer och Birgitta.
– Åke och jag hade aldrig träffats förut men vi är i ungefär samma ålder och började samtala under festen, och vi hade så mycket att prata om! Han känner till branschen och har rest runt i världen. Vi blev vänner direkt. Det kan vara lite svårt att känna förtroende för folk när man är i den här branschen. Jag vet aldrig om folk är ute efter mig som artist eller som privatperson. Det är bättre att ha några få riktiga vänner. Jag är ju i grunden en vanlig, enkel människa, född i Värmland och uppvuxen på landet.
Ung kärlek
Att komma Christer in på livet är således inte lätt, om man nu inte är en älskad katt eller råkar födas in i familjen vill säga. För tre år sedan kom en alldeles speciell ung dam in i hans liv och fick den luttrade gamla dansbandssångaren att falla pladask. Han spricker upp i ett stort leende så fort hennes namn kommer på tal.
Innan barnbarnet Norah kom till världen var numera avlidna katten Sigge Christers ögonsten. Han låg ofta på pianot när Christer övade in nya sånger.
– Mitt barnbarn Norah är hur go´ som helst! När hon kommer springande mot mig med öppna armar då smälter jag. Vänner som blivit far- eller morföräldrar, kunde förr säga till mig: “Vänta bara tills du får barnbarn så ska du se hur du blir!” Och visst fick de rätt. Barnbarn är meningen med allt – allt faller på plats.
Christer minns hur annorlunda det var när Norahs mamma, dottern Charlotta, 36, var liten och han spelade i gruppen “Pelles”. Med ett turnéschema som sällan tillät längre ledighet gick han miste om mycket av småbarnslivet därhemma.
– Det var så självklart att man skulle skaffa barn. Vi var så unga när vi blev föräldrar och förstod kanske inte vilket mirakel det är. Nu som äldre, så ser man det på ett annat sätt. Man kan säga att jag tar igen de förlorade småbarnsåren genom Norah.
Trots att lilla Norah numera bor med sin mamma i Göteborg, träffas de så ofta de kan. När Christer uppträdde med sin Elvis-show på restaurang Rondo i Göteborg, passade de ofta på att gå ut och gå eller bara ta en fika på stan. Och fördelen med att ha en känd morfar är ju att han titt som tätt kan dyka upp på TV.
– Jag minns när hon precis hade lärt sig att stå upprätt och TV sände reklam för min andra Elvis-skiva. Jag sjöng “Burning love” och Norah, som kände igen mig, sjöng med! Man såg hur hon stod och väntade på ordet “love”. Då tog hon i för allt hon var värd! Min dotter har spelat min skiva i bilen och har med mobiltelefonens kamera filmat Norah när hon står upp och sjunger med. Det klippet måste sparas för eftervärlden!
Tar inget för givet
Höstens långa kyrkoturné har avlösts av Christers traditionella medverkan i julshower, i år delade han scen med bland andra Thomas DiLeva, Anders Ekborg och Shirley Clamp. Ett arrangemang som han älskar – men när sista konserten är
avverkad reser han omedelbart hem till Hammarö utanför Karlstad för julfirande med familjen. Och med barnbarn i huset blir det plötsligt så mycket roligare att köpa julklappar.
– Om sanningen ska fram så skämmer jag bort henne, visst gör jag det. Det är viktigt för mig att Norah har det bra och jag ser till att hon har allt hon behöver och mer där till. Men det får inte bli dumt!, säger han och håller upp ett finger. Min grundinställning är – överös inte! Då kan det bli fel.
Kyrkor, shower och storsäljande skivor. I skrivande stund har Christer Sjögren dessutom offentliggjort att han kommer att ställa upp i 2008 års Melodifestival! Att trappa ner verkar inte finnas på kartan för mannen som närmar sig 60 år.
– Jag känner en ödmjuk tacksamhet för att jag har fått vara med så länge. I grund och botten är det här arbetet hårt slit, i många år av mitt liv har jag packat upp och packat ner och varit ute på vägarna. Men jag klagar inte! Jag är lycklig så länge jag får sjunga!
